Marianne Mörcks turbulenta liv

Intelligent, modig, rolig som få och lite halvtokig – i en underbar blandning. Marianne Mörck blev folkkär efter rollen som mamma Birgitta i tv-serien “Bonusfamiljen” men har en lång karriär bakom sig som skådespelare, regissör och sångerska.

I sin självbiografi, skriven tillsammans med Stina Jofs, delar hon med sig av sorg och drömmar, förgörande kärlek och himmelsk ensamhet. Marianne bor i en säng som heter Bismarck, älskar sin katt, har svårt att te emot beröm och avskyr applådtack. I hela sitt liv har hon slagits för att få vara sann mot sig själv. Som nyfödd lämnades hon till ett barnhem och adopterades av sjökaptenen och hans hustru vars högsta dröm var att hennes dotter skulle gifta sig med en Volvodirektör. Så blev det inte. Sannerligen inte.

Ur boken:

Jag har nog gjort hundra roller, regisserat, turnerat, bantat minst ett halvt ton, legat naken under Peter Jöback, kysst Lill-Babs, brutit benet på scenen och ofta kissat på mig. I fjorton år levde jag med en alkoholist. Jag grät, gömde sprit, brände sprit, hotade, drack med honom, lurade honom och bad. Inte kunde jag rädda honom, men Lars Humble räddade mig. Askan efter min morbror Hans har jag gömt i en frysbox och jag har tagit hand om mormor, hon som bodde i Amerika och kom till Sverige med tre pistoler i bagaget. Mamma hatade sin mamma. Jag ville ständigt bort från min.

”För mig är det viktigt att inte bara förmedla en berättelse över sådant som jag har gjort. Det måste vara själsligt och känslomässigt. Som ett surr mellan brösten, så ska boken kännas.”

I intervjuer har Marianne berättat om sin barndom och livet som medberoende till en alkoholist. Man har nog förstått att livet inte behandlat henne med silkesvantar direkt, men att hon ändå klarat sig hyfsat helskinnad trots allt. I boken berättar hon mer ingående hur allt faktiskt var och gick till och vilka verktyg hon använde för att orka vidare. Det är både mörkt, ljust, lyckligt och sorgligt samtidigt. Och över hela boken ligger en slags melankoli som man sugs med i. En stilla acceptans att livet blev som det blev och är som det är.

En bok att njuta och förundras av. Och nu vet vi att hos Marianne dyker man aldrig upp oanmäld, inte ens hennes bästa vän. Då får man vända hemåt igen med outrättat ärende, för sånt gillar hon inte – hon är lite speciell och alldeles underbar, den där Madam Mörck!

Text och bidmomtage – Marlene Rindå Jikita, Bild – Pressmaterial/David Ron