Nour El Refai briljerar som Maja!

skriv ut

Boksuccén ”Störst av allt” av Malin Persson Giolito har hyllats till skyarna och sålt över 500 000 exemplar bara i Sverige. Förra året blev boken tv-serie och nu fortsätter succén som teaterföreställning med Nour El Refai som Maja. 

Historien handlar om den unga överklasseliten och en skolskjutning vid fiktiva Djursholms allmänna gymnasium. På scen tar den sig form i ett rättegångsdrama om skuld, rätt, sanning och empati – som precis likt boken utgår helt och hållet från Majas tankar och perspektiv. Att allt oftast inte är som det ser ut eller verkar tydliggörs under förställningens gång.

Nour El Refai är med sin skånska dialekt och härliga humor otroligt omtyckt och är flitigt anlitad både på scen och film. Detta är en av hennes drömroller och var även författarens förstahandsval. Rollen innebär att stå helt ensam på scen under 90 minuter och göra hela 15 olika röster, dialekter och karaktärer! Att detta är något av det svåraste hon har gjort behöver man nog inte ens nämna.

Att höra Nours sjungande skånska bytas ut till både stockholmska och göteborgska är både ovant och intressant, men hon gör det så bra! Man glömmer till slut bort att det bara är en enda person på scen, åklagaren är någon helt annat, så även försvararen. Nour ÄR alla karaktärer på en och samma gång, ändå lyckas hon trolla bort sig själv på något sätt!

“Störst av allt” är som sagt något av det svåraste Nour satt tänderna i, men det är nog det bästa hon gjort! Att ensam hålla en text på hela 90 minuter i skallen är en utmaning, att göra det när man har en nyfödd bebis hemma är en bragd! Nour gör det med bravur! Hon ÄR Maja!

Scenen är enkel med effektfull med ljud och ljus och Nour El Refai får skina som den stjärna hon är. Och som hon skiner! Det finns bara superlativer att säga och inte ens de räcker till! Det bästa Nour har gjort – en fullträff!

“Störst av allt” spelas på Rival under våren, men vi tippar på att den förlängs – det måste den! Detta är helt enkelt för bra för att bara spelas ett par månader.

 

Text – Marlene Rindå Jikita & Martin Jikita, Bild – Pressmaterial