Du i Fokus
Film

Min Pappa Marianne – en viktig film!

skriv ut
Rolf Lassgård är en mångsidig skådespelare och allt han sätter tänderna i lyckas han med. Kvinna har han spelat förr, men då i glättig och glittrig musikal, detta är något helt annat. Att gestalta en annan persons liv och göra dennes berättelse rättvisa är förstås en helt annan sak. Men är det någon som klarar detta så är det såklart Lassgård. Särskilt omgiven av en hel bunt minst lika begåvade kollegor. Min Pappa Marianne är en högtidsstund för den som älskar svensk film och svenska skådespelare! Ändå är det något som skaver…

Filmen Min Pappa Marianne bygger till stor del på boken Min Pappa Ann-Christine av Ester Roxberg som kom 2014. I boken berättar Ester om sin pappa Åke, som är präst och trebarnspappa och som 58-åring kommer ut som Ann-Christine. Ester är totalt oförberedd och berättar om sina känslor och hennes agerande, som inte alls är accepterande eller särskilt vackert. Men det är verkligheten! Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. En helt ny tillvaro som hon tvingas bli en del av.

Filmen bygger till stor del på boken, men en del har ändrats bland annat namnen. Ester heter Hanna och Åke heter Lasse, som sedan blir Marianne. Detta är mest Hanna och Lasses/Mariannes berättelse och den är både sorglig och vacker. Lasse vill bara vara den han egentligen är, Hanna vill bara ha sin gamla vanliga pappa tillbaka. De nästan två timmarna i biomörkret går fort och man både skrattar högt och gråter, precis det som Rolf Lassgård önskat med sin roll. Det är starka känslor både på bioduken och i salongen, vackert foto och massor med hjärta och kärlek. Men det är ändå något som skaver.

Hur vackert och fint det än är så känns det för enkelt. Det kan inte ha varit så lätt och smärtfritt att komma ut som transvestit i en småstad. Visst är där sårade känslor, folk som tittar och viskar och en händelse vid en korvkiosk – men det känns för enkelt. Lasse är omtyckt och respekterad, det förstår man snabbt. Just därför borde det ha varit svårare för omgivningen att accepterar hans förvandling som ingen utom hustrun vetat det minsta lilla om. Såklart kan man inte ta upp allt i en film på bara 110 minuter, men det känns ändå för enkelt när ämnet är så viktigt. Vägen kan inte vara spikrak när det finns så många fördomar.

Vacker och sevärd ändå såklart! Rolf Lassgård och Hedda Stiernstedt är helt suveräna, Lena Endre, Nour El Refai och Klas Wiljergård likaså. Rollbesättaren har lyckats till etthundra procent och vad vi hört så är verklighetens Ann-Christine rätt förtjust över att gestaltas av just Lassgård. Så iväg med er och se filmen, och ta med lilla näsduken också – den kan komma att behövas.

 

Text – Marlene Rindå Jikita, Bild – Pressmaterial

 

Visited 29 times, 2 visit(s) today