Kärt återseende av Downton Abbey

Året är 1927 och man väntar besök av kungafamiljen. Både herrskap och tjänstefolk är alldeles till sig i trasorna, för att inte tala om de boende i byn. Allt ska vara perfekt och alla är på tårna förstås. Historien må vara simpel och ganska tunn, men nog sjutton funkar den!

Slottet är fortfarande magnifikt, kostymerna fantastiska, detaljerna sitter där och man känner sig hemma igen direkt. Vi får återse de gamla favoritkaraktärerna, men även stifta bekantskap med några nya som ger hopp om ytterligare en film.

Självklart är där några små intriger, några lite större också faktiskt. Tjänstefolket får problem med kungafamiljens egen personal, och löser förstås detta på sitt eget sätt. Äldsta dottern Mary (Michelle Dockery) förbereder sig på att ta över hela skötseln av huset och funderar på hur detta ska göras på bästa sätt. Tiderna förändras och huset kanske borde följa med sin tid? Som alltid vänder hon sig till kloka Violet (Maggie Smith) som alltid vet näst. Violet leverera klokheter och sk “onliners” som en kulspruta genom hela filmen – den ena fyndigare än den andra. Publiken älskar det!

Det må som sagt vara ett simpelt manus, men det funkar! Detta är så mycket “feelgood” som det bara kan bli. De två timmarna i biomörkret svischar förbi snabbare än blixten och längtan efter en fortsättning kommer direkt när man lämnar salongen. Vi älskar familjen Crawley med alla sina små egenheter och tjänstefolket som gör så gott de kan. Nu vill vi veta hur det ser ut om ytterligare några år. Det finns fortfarande några cliffhangers kvar förstås. Ge oss mer!

Text  – Marlene Rindå Jikita & Martin Jikita, Bild- Pressmaterial