Nyfiken På… Janne Schaffer

Vad har Bob Marley, Lasse Åberg, Abba och zebror gemensamt? Jo, alla har på något sätt en koppling till Janne Schaffer, mannen som de flesta svenskar känner till som en fantastisk gitarrist. Han är välkänd för sin tunga, men detta musikerfenomen är mycket mer än så! 

Jan Erik Tage Schaffer föddes i Stockholm 24 september 1945. Han fyller alltså 74 år inom kort, men vill inte alls kännas vid att han faktiskt är ålderspensionär. Så länge han är frisk och får hålla på med det han älskar tänker han fortsätta. Och nog vill folk lyssna till honom, han är fullbokad långt fram i tiden och har absolut ingen brist på uppdrag. Vi fick en timme av hans dyrbara tid och träffades på ett fik i Bromma.

Vem är Janne Schaffer?

-Jag är nog en väldigt vanlig person, ganska tålmodig, tolerant och uthållig. Jag har lite konstnäsa kan man nog säga, jag gillar stil, det ska vara stil på musiken och stil på konsten.

Vi tar det från början

Bägge föräldrarna var musiker och träffades på Musikaliska Akademien sk Ackis på 40-talet. Mamma Berit var pianopedagog och pappa Tage spelade fiol, men han tog även jobb på Vin och Spritcentralen för att familjen skulle ha en stadig inkomst. 1945 föddes Jan och fyra år senare kom brodern Bo till världen, man flyttade från Kungsholmen till Blackeberg där bröderna växte upp. Musiken kom tidigt in i Jannes liv, men föräldrarna visste ju hur svårt det var med arbete för musiker – så de var stenhårda med att han skulle studera och få en ”riktig” utbildning.

-Min uppfostran var väldigt sträng. Jag blev nära kompis med Björn (J:son Lindh) och vår uppväxt var väldigt lika, hans föräldrar tyckte inte heller att han skulle hålla på med musik. Det var väldigt auktoritärt, ända tills jag byggde den där gitarren i slöjden. Gitarren som slöjdläraren lät honom bygga med stor tvekan och som tog ett år att få färdig. Det hembyggda instrumentet finns faktiskt kvar någonstans i gömmorna.

För att få tid med musiken och samtidigt sköta skolarbetet, övade Janne in en alldeles särskild studieteknik där han bara läste högersidorna i läroböckerna. På så sätt fick han en hyfsad koll på innehållet och lyckades klara sig igenom skolan med godkänt. Trots detta tog han ändå ett sabbatsår när jobben trillade in, men det blev inte riktigt som han tänkt sig och han gick tillbaka till skolan och tog studenten. Vilket han aldrig ångrat. Senare läste han även Statskunskap på universitetet samtidigt som bla Björn Ulvaeus läste företagsekonomi några salar bort.

Brodern drabbades av psykiska ohälsa som självklart även påverkade familjen. När Janne senare började jobba med Ted Gärdestad såg han och kände igen tecknen. – Det går inte att jämföra, de var på olika sätt men man får ju en viss erfarenhet. Att vara närstående till någon som inte mår psykiskt bra, det lär man sig något av. Det tar väldigt mycket kraft och det är inte lätt, det är väldigt jobbigt. Jag har aldrig gått i någon terapi, men musiken har hjälpt mig enormt mycket. Det tog lång tid innan jag kunde prata om det här. Man är fruktansvärt skuldbelagd.

Broderns död ville han inte prata om under en lång tid, men någonstans var det tvunget att komma ut och det är en av anledningarna till att han skrev boken om sitt liv för ett par år sedan. I ”Mitt liv som Schaffer” berättar han i stort sätt allt om sin uppväxt, broderns sjukdom, vänskapen med Ted Gärdestad och självklart om musiken och härliga anekdoter om en mängd av de artister som han spelat med under sin långa karriär.

Miljöintresset har hängt med hela livet, han skrev bla en uppsats på universitet om Rachel Carsons bok Tyst vår . Barndomssomrarna tillbringades en del på Italiens kust, dit åkte man tåg, kanske inte primärt för att vara miljövänliga utan för att föräldrarna inte hade körkort och det har inte Janne heller. Trots detta har han vunnit en biltävling! –Det var en tävling som Landrover hade och man skulle köra i lera. Det var kanske 30 deltagande män, Klasse Möllberg var en av dem. Vi var två i varje bil, en var en slags instruktör så det var nästan som en körlektion. Vi vann!

Han ställer gärna upp på olika välgörenhetsprojekt, särskilt om det handlar om miljö, men även annat. – Jag blir engagerad när folk råkar ut för orättvisor och vill gärna hjälpa till. Därför är han bla engagerad i Artister för Miljön, ambassadör för Ekologiska bönder i Sverige och ett flertal andra projekt. Han försöker leva som han lär och tror på, men är på inget sätt fanatisk. Ekologiskt ligger dock högt på menyn och han försöker att säga till i butikerna när det saknas något. Nyligen spelade han även en hel konsert med enbart solceller, vilket gick alldeles utmärkt.

Meritlistan är både lång och imponerande, Janne själv är ödmjuk och vet inte om det är en slump eller tur att han fått träffa alla dessa fantastiska musiker. – De allra flesta i den här branschen är trevliga och bra att ha göra med. På frågan vem som är trevligast, svarar han att det inte finns någon som sticker ut men att det är klart att Björn (J:son Lindh) och Lasse (Åberg) ligger närmast hjärtat. Det finns dock en kvar som han inte spelat med och som ligger överst på önskelistan och det är Ulf Lundell. –Det sa jag till honom förra sommaren, så vi får väl se vad som händer.

Jannes förebild är Lasse Åberg, men även Björn J:son Lindh som han hade förmånen att arbeta med i 43 år. Janne var med och startade ett stipendium till Björns minne som varje jul delas ut till en lovande ung musiker. Stipendiet finansieras bla av det öl som han varit med och tagit fram. Han ställde två krav till bryggeriet, det ena var att Lasse Åberg skulle göra etiketten och det andra var att hans egen royalty skulle gå till stipendiet.

Vad är det största som hänt under alla åren?

-Den händelsen kommer som film snart! Jag skulle till Hollywood och spela in en platta med de största musikerna. Innan inspelningen skulle man först göra en spelning i Montreux, som i stort sett var avgörande för tiden i studion. -Jag tänkte ”Om jag inte fixar det här och gör bort mig, då slutar jag att spela”. Allt gick såklart bra, bandet han då spelade med döpte sig senare till Toto. Filmen heter Gnisten, är inspelad på plats och kommer att premiärvisas på Nalen i september. HÄR finns mer info.

Vilken produktion är du mest stolt över?

-Det är på olika sätt. Abba var en hitmaskin och har förvaltat sin låtskatt på ett fantastiskt sätt. Ted var en helt annan sak, vi kom väldigt nära varandra. Det jag gör med Electric Banan Band är bara glädje, så det är olika dimensioner.

Han har jobbat både som studiomusiker, solist och en massa annat men det är nog ändå studiomusiken som ligger honom närmast hjärtat, när han får vara lite mer kreativ i stunden.

Gitarren är med överallt och hela tiden. Han försökte spela golf som avkoppling, men det rann ut i sanden kan man väl säga. Han gillar skidåkning, men det är med gitarren han kopplar av. Den är både glädje, tröst och avkoppling.

Har du något livsmotto?

-Var mot andra som du vill att andra ska vara mot dig själv.

Han har sluppit rykten och fördomar, säger själv att han är en snäll människa och att det kanske är anledningen till att han sluppit rubriker. Finns det inga skandaler så blir man inte så omskriven.

Han är lite hemlig, den gode Janne, det är inte mycket man vet om honom förutom musiken. Under den musikaliska livsresan träffade han Ami i början på 70-talet. 1973 föddes sonen Fredrik och ungefär samtidigt köpte familjen huset i Bromma som Janne fortfarande bor kvar i. –Huset köpte jag för pengarna från min första soloskiva. Skivan sålde ”Guld”, alltså mer än 35 000 exemplar och gick om både Ted Gärdestad och ABBA på de svenska topplistorna.

Ska vi ta det där med tungan också? Att använda tungan när man koncentrerar sig är ett arv från både mormor och mamma. Den lever sitt eget liv helt enkelt. Och för den nyfikne kan vi berätta att Janne aldrig bitit sig i tungan medan han spelat – Nej, det har aldrig hänt hittills, säger han skrattande.

Hur var det med Bob Marley då? Robert (Bob) Marley togs till Sverige 1971 för att lära Janne mer om reggae och kom att bo i hans källare. Tillsammans jammade de fram ny musik och det var nog där i källaren som de första tonerna till “No woman, No cry” skapades. Janne kände nämligen igen slingan när han hörde den på radio ett par år senare. Detta är bara ett av alla udda och väldigt speciella möten som han haft under sina långa och alldeles fantastiska karriär. I hans bok finns många, många fler otroliga historier. Janne är en alldeles briljant historieberättare, han berättar detaljrikt och med stor inlevelse.

Med 5000 titlar, 400 egna låtar, 27 skivor, 5 filmer, mängder med priser, ett eget öl, en musikteater mm mm har Herr Schaffer en rätt ok CV. Han skulle absolut kunna slå sig för bröstet, med all rätt, men det gör han inte. Han är däremot rätt blyg och försiktig. Janne har spelat tillsammans med de största musikerna i världen, men skulle förmodligen aldrig ens drömma om att berätta om dem för att skryta. Han är inte sån. Att han själv dessutom är en av dessa musiker, en av de största i världen, har vi svenskar nog inte riktigt förstått.

Janne Schaffer är en levande legend som bokstavligen har många strängar på sin lyra och tungan rätt i munnen!

 

 

Text och bild – Marlene Rindå Jikita