En annorlunda trädgård i Påskallavik

Skulptören och konstnären Arvid Källström föddes i Oskarshamn 1893. Han studerade först i Köpenhamn och senare även i Paris, där han under flera år även hade sin ateljé. Tack vare stipendiepengar kunde han tidigt i livet besöka länder som Italien, England, Belgien och Nederländerna som gav inspiration till kommande verk.

Arvid gifter sig med Elin Nilsson 1921 och får dottern Susanne efter några år. 1939 flyttar familjen till Källströmsgården i Påskallavik, ett stenkast från havet. På gården bor och arbetar han under 30 år och tillverkar både små och stora konstverk som än idag finns bevarade, bland annat i trädgården. Verken är främst i brons, trä, cement, granit och marmor, de är både fantasifullt abstrakta men även figurativa med fina detaljer.

Tillbaka till den nakna kvinnan. Det ryktas om att när familjer passerade trädgården beordrade fruarna sina män att hålla blicken på vägen och barnen skulle hålla för ögonen. Allt för att inte se den sex meter långa kvinnan som ligger helt naken utanför den röda lilla stugan. Idag är hon inte längre ett tabu, utan en sevärdhet värd att stanna för.

Det lilla boningshuset och ateljéerna är idag galleri, café och bibliotek. Inomhus är väggarna fulla av mindre verk och i trädgården finns flera stora skulpturer, bland annat den omtalade ”Den liggande kvinnan”, den sjungande skulpturen ”Vindorgel”, ”Fransyskan” på källartaket och ”Blå Pojken” som står och spanar ut mot Blå Jungfrun. Alla i väl bevarat skick trots sin ålder och utsatta som de är för väder och vind.

Trädgården är öppen året om och gratis för alla. Här kan man ströva fritt, se på konstverken, kanske ta en fika och hoppas få höra ljudet från Vindorgeln. En liten bit bort ligger kyrkan där Arvid Källström ligger begravd, på vägen dit passerar man den fina lilla hamnen som även den är värd ett besök.

Nästa gång är rekommendationen alltså att inte bara passera skylten med Påskallvik, utan att faktiskt svänga av där och se vad den lilla staden har att bjuda på. En omväg värd besväret.

Text & Bild – Marlene Rindå Jikta & Martin Jikita