Nyfiken På… Tilde Fröling

skriv ut
Uppväxt med en pappa (Örjan Ramberg) inom teater och en mamma (Ewa Fröling) som både jobbat med film och teater kan man ju tycka att steget inte är särskilt långt för en egen teaterkarriär. Tilde Fröling håller inte med, det var inte alls självklart och är det fortfarande inte – det bara blev så.

Jag träffar Tilde en grå och iskall dag i november. Det regnar och är allmänt otrevligt ute, men det bekommer henne inte alls. Jag möts av ett stort och varmt leende, detta är en enormt intagande och hjärtlig kvinna. Vi slår oss ner på ett café och där blir vi sittande rätt länge.

Tilde Märta Hanny – berätta om namnen

-Haha, jag heter Märta efter gammelmormor. Mammas mormor alltså. Maria efter mamma, hon heter också det och Hanny finns på pappas sida.

Föräldrarna träffades på teatern, de var aldrig gifta, men separerade när Tilde var liten. På den tiden bodde man hos sin mamma och träffade pappa någon helg då och då, vilket även Tilde gjorde.

-Min situation såg ju lite annorlunda ut eftersom båda mina föräldrar jobbade kvällstid. Så det har kanske inte varit sådär regelbundet med varannan helg. Det blev lite som det blev eftersom pappa var fast anställd och mamma var frilans.

Mycket tid spenderades hos morföräldrarna när föräldrarna jobbade -Jag har haft världens snällaste morföräldrar som varit en stor och viktig del i mitt liv. De var väldigt snälla, generösa och omtänksamma. Precis som jag vill att man ska vara.

Vem är Tilde?

-Världens svåraste fråga, men egentligen borde den vara den enklaste eftersom jag känner mig själv bäst. Jag är oftast glad, jag försöker iallafall även om det inte finns något att vara glad för ibland. Men det är roligare att vara glad i skiten än att vara sur, säger hon och skrattar.

-Jag försöker alltid att vara snäll, det är en underskattad egenskap. Vi borde vara snällare mot varandra och hjälpa varandra. Jag försöker att vara en generös människa men har oerhört stor integritet – det är få som får komma mig nära.

Uppväxten med en ensamstående mamma visade henne att kvinnor har en enorm styrka och har präglat henne mycket. Hon återkommer till mormor och morfar, som alltid varit väldigt betydelsefulla och till stor del gjort henne till den hon är idag, hon berättar:

-Mormor och morfar har gett mej någon slags normalitet. Deras omtänksamma sida har jag tagit efter, att man är en schyst människa. Varenda sommarlov var jag på landstället utanför Östhammar. De gav mig sommarloven som man minns, så där som de ska vara. Barfota, cykla, hallon på strå.

Var teatern självklar?

-Nej, inte alls. Det är fortfarande inte självklart, det finns många frågetecken fortfarande. Jag gick knappt i skolan och ångrar idag att jag inte gjorde det. Jag hoppade av efter högstadiet, det blev bara så.

Det Tilde ångrar mest är att hon inte gick färdigt gymnasiet. Hon tog ett sabbatsår efter nian och påbörjade sen en konst- och formgivningsutbildning, men gick bara ett år innan hon fick nog och började jobba istället. Sen har jobben avlöst varandra och Tilde har haft roligt på vägen. Men tanken på att skola om sig finns där, hon gjorde ett försök för några år sedan men det rann ut i sanden. Kanske blir det ett nytt försök, det lockar inte jättemycket – men tanken finns där. Drömmen om psykologi och att få arbeta med barn kanske kan få henne att ta steget en dag.

2001 fick hon en roll i Liza Marklunds film Sprängare. Den rollen “trillade” hon på, men det är enda gången det gått så enkelt. Inget har kommit gratis som många tror, tvärtom – ofta måste man bevisa mer när man har föräldrar inom teatern. Det är nog det som många gånger hållit henne tillbaka och gjorde att hon sedan valde tv.

-Sen vann jag Robinson VIP och efter det fick jag mitt första tv-jobb som var Rocky och Drago. Vi reste runt i hela världen och gjorde konstiga saker. Ett jättekul jobb, sjukt att jag fick den chansen! Jag var ju så ung då. Nu först förstår jag hur stort det var.

Sen rullade det på med tv. Rocky och Drago avlöstes av Lustgården, Mitt i nyllet och Flytta hemifrån, innan Paradis Beach dök upp. I samband med detta blev hon även mamma för första gången och hade inte längre bara sig själv att tänka på. Tankarna började komma och efter teateruppsättningen Panik på Klinik som gick på Intiman började hon fundera ordentligt.

-Vad vill jag göra? Vill jag det här? Det är extremt kul med teater men det kommer med en baksida som jag inte är bekväm med. Det här offentliga är jag inte bekväm med, jag tycker det är jobbigt. Jag är inte gjord för det.

Tilde menar att alla människor har ett bekräftelsebehov, vill bli sedda och älskade. Men hon behöver inte stå på scen för att bli bekräftad. Hon anser att det är en ytlig värld och att det blir bara värre och värre.

-Det är lite skrämmande vad den här cybervärlden medför och vad vi gör med varandra. Tonen och hur vi pratar med varandra, vilken ton vi använder. Jag pratar ofta med barnen om att man ska vara snäll mot varandra men det är inte så vi lever. Vi säger att vi inte ska mobba, men se hur vi vuxna beter oss bakom våra datorer.

Det fanns en liten 30-årskris när hon skulle börja plugga och bytte lite inriktning på livet. Livet var lite rörigt, det var inte lika roligt att vara frilans längre. Som ung var det ok att ibland ha noll på kontot och ibland ett överskott, längre upp i åldern blev detta ett stressmoment. Tilde var nu ensamstående med två barn och började se sig om efter ett fast jobb med lön varje månad.

-När jag blev ensam började jag dj:a på en klubb, men då blev jag sömnlös och orkade ingenting. Jag blev inte sjuk men var väldigt trött. Kunde inte ens sova när jag fick.

Då gjorde hon det där som hon avskyr, en audition, och fick på så sätt en roll i musikalen Djungelboken. Sedan har det rullat på med musikalroller, just nu spelar hon soldat i Robin Hood the Musical och är nöjd med det. Det finns egentligen ingen drömroll som lockar, men långfilm skulle vara roligt. Tilde tycker om musikaler och kan tänka sig att fortsätta med det. Vad som händer efter Robin Hood vet hon inte, men är öppen för alla förslag.

Finns det några fördomar om dig?

-Det finns det säkert. Jag är helt övertygad om att det har funnits och finns, det är så vi människor är. Även jag drar snabba slutsatser om folk, men jag försöker att bli bättre på det eftersom det är så jobbigt att ha fel, säger hon och skrattar.

-Folk tror nog att jag var kaxig och uppkäftig och inte särskilt snäll, men det är väldigt fel. Men jag var nog lite så som yngre. Så fort vi kvinnor säger emot så anses vi som uppkäftiga.

Till skillnad från många andra ser man sällan Tilde på mingel, sk kändisfester eller Röda Mattan. Hon tycker helt enkelt inte om när det är mycket folk.

-Jag är inte bra på mycket folk, jag gillar nära, kära, intimt. Jag är ingen minglare. Men ibland är det ändå ganska trevligt, har jag upptäckt.

Vad gör Tilder Fröling en helt ledig dag?

-Då måste jag först städa, det måste vara ordning och reda. Jag får panik om det är stökigt. Det måste vara STÄDAT! Jag är lite periodare när det gäller träning, ibland orkar jag inte ens ta en promenad. De bästa dagarna tränar jag och bastar efteråt – det älskar jag. Sen åker jag hem och är hemma, det finns inget jag tycker om så mycket som att vara hemma. Det är så få gånger jag kan njuta hemma själv, jag älskar att vara själv. Jag har tyst, men tittar gärna på något. Kan ligga och kolla på en serie, det är sån lyx. Ligger gärna kvar framför tv:n hela dagen, men vill nog träffa vännerna sen och äta middag med dem. Man vill gärna gå ut och titta på folk, men det är trevligare att träffas hemma. Och godare!

I maj fyller Tilde 40 år, jag ber henne titta ytterligare tio år fram i tiden. Vad ser hon då?

– När jag var yngre trodde jag att man var jättegammal och tråkig som 40-åring. Nu är jag 40 och är exakt samma människa, även mina kanter har blivit lite trubbigare. Jag blir inte lika arg och är tryggare. Jag är inte en gammal kärring som blivit tråkig. Om tio år är jag nog exakt samma. Jag skulle gärna flytta utomlands, där det är varmt. Kanske Italien, eftersom jag älskar maten och vill lära mig mer om viner och språket. Kanske inte flytta men vara där mycket. Det SKA bli så. Många planer har stannat vid drömmar, men håller jag mig bara frisk så…

Detta leder oss in på livsmotton. Tilde menar på att allt löser sig, något hon klamrat sig fast vid när det varit jobbigt och allt sett hopplöst ut. Men livsmottot är ett annat och glasklart – Det viktigaste av allt är att vi är snälla! Inte att vi är bäst, det är inte det som räknas. Alla är lika mycket värda. Man vinner mest på att vara snäll och att ha respekt för andra. Man kommer alltid ihåg en trevlig och snäll människa. Be kind!

 

En bra sammanfattning från en genuint snäll människa.

 

Text – Marlene Rindå Jikita, Bild – Marlene Rindå Jikita och Dröse & Norberg