I händelse av min död – Lena Philipsson

Lena Philipsson har länge tänkt skriva ner sin historia, men av olika skäl har det dragit ut på tiden. Hon menar själv att hon förstått att hon har uppfattats som väldigt privat, nästan lite hemlig. Med anledning av detta har hon skrivit en slags manual, för att man bättre ska förstå henne.

I händelse av min död är en samling uppriktiga, roliga och berörande texter om artistlivet, tidens gång, ensamheten och den ständigt närvarande kreativiteten. Och så lite om Margaretha Krook. Det är skrivet med humor, svärta, ödmjuk självinsikt.

– Den här boken handlar om mig själv och om vem jag är och hur jag tänker. Jag har ju alltid varit väldigt privat av mig, ja, rentav hemlig, och det här är ett sätt att dra undan förlåten och bjuda in läsaren till min hjärna, säger Lena Philipsson.

Under hela sin karriär har Lena Philipsson varit känd för att ha full kontroll över den kreativa processen. När hon nu skriver en bok om sig själv och sitt liv är det helt på hennes egna villkor. Hon har även gjort illustrationen till omslaget.

Margaretha Krook är hennes “Mollgan”, en slags väninna som inte syns men som hon berättar allt för och även ställer frågor till. Svaren uteblir dock. Istället fortsätter hon sina olika resonemang och funderingar på egen hand. Hon kallar det en manual, kanske är det mer en förklaring? Oavsett så är boken vackert skriven, med korta och ganska enkla meningar, som trots sin enkelhet ger en bild av Lenas person. Det är också en hel del humor, en del är sk galghumor – det som många av oss behöver för att överleva.

Lena Philipsson var värd för Sommar i P1 för ett par veckor sedan. Mycket av pratet var taget direkt ur boken. Att ha läst den innan, gav sommarprogrammet ett stort mervärde. Har vi kommit henne närmare då? Kanske… vi får i alla fall veta mer om hennes familj, varför det bara finns en enda gemensam bild av dem, tankarna om döden och att hon älskar smågodis. Det är en fin bok, personlig utan att bli för privat. Ett plus att hon själv läst in ljudboken.

Text  – Marlene Rindå Jikita, Bild – Norstedts förlag