Nyfiken På… Bröderna Rongedal
Jan Henrik och Bo Magnus Rongedal föddes 1965 i Uppsala, inte i Värmland som de flesta tror. Föräldrarna flyttade från Värmland för att studera i Uppsala, där de fyra pojkarna föddes i snabb takt och saboterade studieplanerna för modern – På 60-talet var valet inte så svårt, när man blev gravid slutade man skolan, säger Magnus –Vi sabbade allt, fortsätter Henrik.
Fadern blev läkare och efter att ha flyttat tillbaka till Värmland blev modern hans läkarsekreterare. – Vi växte upp i Molkom, en liten ort, vilket har både för- och nackdelar. Alla känner alla, först var vi läkarsönerna och sen var vi även tvillingarna, säger Magnus. -”Tvillingarna Rongedal”, men vi hette faktiskt Bergström på den tiden, berättar Henrik.
De föddes som Bergström men när de skulle gifta sig kom tanken att byta till mammas gamla flicknamn som deras morfar hittat på. Numera är de runt 40 personer som heter Rongedal och kan föra namnet vidare. Det är dock bara Henrik och Magnus som bytt, de andra bröderna har kvar sitt gamla namn.
De gick i samma skola och samma klass ända upp i gymnasiet. Sedan flyttade Magnus till Uppsala. De har alltid varit intresserade av musik men föräldrarna hade som krav att de skulle gå i gymnasiet och ha en ”riktig” utbildning.
Vem är Henrik?
-Man är ju så dålig på att beskriva sig själv, men jag är både bonnläpp och storstadsbo. Jag älskar storstaden och är otroligt tacksam att jag har en småstadsbakgrund. Det har hjälp mig i många situationer. Jag försöker att vara så bra som möjligt, jag är en ganska moralisk person som ibland kan slå över att bli lite dömande. Jag är lojal och tycker om rättvisa. En Svennebanan! Som försöker vara artist ibland också.
Vem är Magnus?
-Egentligen ganska mycket samma sak. Också en svennebanan, jag tycker det är skönt att vara vanlig. Jag kanske har en annorlunda begåvning för att vara helt vanlig, eftersom jag sjunger och då är man ju inte alldeles vanlig. Jag är bara en underhållare, mer än en konstnär. Jag vill att saker ska vara som de ska vara, jag är väldigt sk PK. Jag råkar tycka att PK är det som känns bra.
Alla syskon går varandra på nerverna, men kanske ännu mer som tvillingar. De var inte alltid sams som yngre. Ganska mycket osams faktiskt. – Vi gick i samma klass och umgicks med samma kompisar, varje vaken timme var vi på samma ställe. Magnus flytt till Uppsala förändrade allt och även om de idag kan ”diskutera” och ”gnabbas” som de själva kallar det, så är de numera goda vänner. Men när jag ber dem berätta hur de skiljer sig åt, så hettar det till -Jo, vi gnabbas och diskuterar ofta och väldigt mycket. Ibland i turnébussen kan resten av bandet stoppa oss när vi kommer igång och det kan gå rätt snabbt, säger Magnus
Magnus kan tycka att Henrik är lite för på, att han ska ta det lite lugnare, vänta in folk och låta dem prata till punkt. Och Henrik tycker att han är mer spontan än Magnus som ibland kan vara så försiktig att han nästan är lite feg. De enas om att Magnus vill att alla ska vara med och nästan utplånar sig själv för att få med alla.
Trots att Henrik alltså ska vara den mer spontana och modiga så var det ändå han som tackade nej till att vara med i “Så Ska Det Låta”, mycket pga feghet enligt honom själv. Magnus fick honom att ringa upp igen, men då var chansen förbi. De sattes i alla fall upp på en reservlista och kom med som just reserver ett tag senare och det förändrade deras liv totalt.
Vi går tillbaka lite i tiden.
1986 flyttade Magnus till Stockholm för att det helt enkelt inte fanns något att göra i Molkolm och hans flickvän hade fått lägenhet i Stockholm. På 80-talet var allt lite enklare, det visar Magnus jakt på jobb. Han tog helt sonika upp Gula Sidorna och slog upp sidan med banker, han hade ju trots allt en 3-årig ekonomisk gymnasieutbildning att luta sig på. Så ringde han den som var överst, Första Sparbanken, presenterade sig och fick jobb!
Magnus fick ganska snart möjlighet att komma med när bankens kör träffades i Högalidskyrkan (Motettkören där) och där fanns Karin! -Jag var där och provsjöng och direkt efter skulle kören repetera. Jag blev presenterad och alla vände sig om och hälsade, när Karin vände sig om så såg jag att det där, det där var något alldeles speciellt. Så jag visade mig för henne så mycket jag kunde, men hon var ju tillsammans med en annan kille… Det tog två år innan de blev ett par och ytterligare två år innan de gifte sej.
Henrik i sin tur, flyttade till Uppsala tillsammans med sin flickvän Christina som han blev tillsammans med när gymnasiet slutade och de båda insåg att de inte skulle ses mer. Bägge skulle plugga vidare, Christina visste vad hon ville, det gjorde inte Henrik – men något skulle han säkert kunna hitta på. Så det blev lite naturvetenskap och lite psykologi och ADB som kom på den tiden. De blev kvar i Uppsala och två av tre barn föddes där innan flyttlasset gick till Stockholm 1997.
Båda paren gifte sig 1992, men inte samma dag. -Vi var alltid ihopklumpade, därför var det viktigt att ha ett eget bröllop och en egen dag, berättar Magnus. Som tvilling tar omgivningen ofta tar för givet att man ska göra allt tillsammans, men redan i sjuårsåldern reagerade de själva på de lika kläderna och frisyrerna och sparkade bakut. Ändå är de tillbaka i ”tvilling-grejen” nu och har det som gimmick idag. Henrik och Magnus tror inte att de är enäggstvillingar, man hade inte samma möjlighet att kolla upp DNA då som man har nu. De har dock ganska många olikheter som gör att de är rätt övertygade om att de inte är identiska. Kanske kollar det upp detta en dag, kanske inte.
Medan Henrik pluggade i Uppsala hade Magnus startat sin musikkarriär i Stockholm, vid sidan om bankjobbet, men de hade även ett coverband tillsammans i Uppsala. 1986 var de med i en rocktävling, vinnarna fick åka till London. I en studio träffade Magnus Michael B Tretow som gillade hans röst och han tipsade Benny Andersson när Josefins Nilssons platta skulle spelas in. Benny Andersson hade andra jobb på gång, gillade också Magnus röst och ville ha en till som matchade. Då var ju förstås Henrik självklar!
Snart stod de på Börsen tillsammans med Jerry Williams, där och då blev de tvillingarna Rongedal på riktigt, med likadana kläder och allt. 1997 ringde Janne Schaffer och frågade om de villa vara med vid två spelningar med Electric Banana Band, i Hultsfred och på Gröna Lund. Självklart var svaret ja och som bananflugor hade de sedan tio år tillsammans med bandet och fick som bananfluga bla skaka hand med Roger Moore – Det hade jag aldrig fått göra som Rongedal – säger Magnus och skrattar.
“Så Ska Det Låta” följdes av Melodifestivalen 2008 och ”Just a minute” hamnade på topplistorna. Att sjunga bakom andra artister är numera historia, vilket de saknar ibland. Som konserterna med Björn och Benny som de minns med värme. – Man har sett alla de där artisterna som stått längst fram och sett vad de måste göra för sitt artistskap. Vi som musiker och bakgrundssångare gör förstås vårt arbete så bra vi kan, men sen kan vi i lugn och ro se på när de ska ta hand om sitt artisteri medan vi kan luta oss tillbaka. Alla ska ha en åsikt om ens artisteri, sånt slipper du när du står bakom.
Numera är de alltså Bröderna Rongedal med hela Sverige och även om de är omtyckta finns det en del fördomar om dem. – Vi är tydligen både homo och kristna. Vi är hela och rena och ruskigt ofarliga, väldigt snälla – då är man tydligen kristen, säger Henrik. De är uppväxta i kyrkan och gör gärna julkonserter där som också är en tradition för körer. De är trygga och avspända i kyrkan och kanske är det därför folk tror att de är mer kyrkliga än de är. Och de har blivit recenserade som ”hårdhomokören” när de körade för Mendez 2002.
När upptäckte ni att ni var kända?
-Det var tydligt när vi var i bakgrunden av de större artisterna, då gick vi av scenen och var bara vi. Ingen noterade oss. Sen var vi med i “Så ska det låta”, då blev det tydligt. Folk hade sett oss tidigare men inte uppmärksammat oss, men nu kände folk igen oss. Men bara när det är vi två tillsammans, är vi en och en är det inte många som noterar oss faktiskt.
Men de är inte jättevälkända för gemene man, även om de är fullbokade för jämna. – Det är ju för att det är lite för lite tv, säger Magnus. Trots detta har de blivit erbjudna plats i bla “Lets Dance”, men tackat nej! Fruarna tycker att de ska tacka ja, men själva vidhåller de sitt nej. De vill inte ställas mot varandra i en tävling, men vem vet – en dag kanske… De har trots allt varit med i “Fångarna på Fortet” och tävlat stora syskon mot småsyskon. Småsyskonen vann.
Har ni några livsmotton?
-Vad är det för fel på att vara snäll! Säger Magnus bestämt. Snäll har fått så dåligt rykte, snäll är ett jättefint ord och en fin egenskap. Henriks motto är: Allt man gör mot naturen måste man ersätta. -För varje grej man gör dåligt måste man förstå det och göra det bättre.
Bägge är jordnära och rätt enkla människor som är intresserade av mat och dryck. Henrik längtar efter morgonkaffet redan när han går och lägger sig och Magnus löser gärna melodikrysset på lördagarna.
Vad gör ni om tio år?
-Vi poppar nog på som vanligt, med det vi gör, men tror att vi kanske gör mer ideella grejer. Som Kultur i vården. Då har jag nog barnbarn också. Jag bor nog kvar i Sverige men vill gärna ha hus i Frankrike, säger Henrik
-Vi har ju inget 7-4-jobb, så jag tror att vi gör ungefär som nu. Jag hoppas det är ganska likt som nu. Jag tror att jag och min fru bor i en trea i innerstan och kanske har en sommarstuga i Sverige eller franska sydkusten, säger Magnus.
Ingen av dem är rädd för att bli äldre, de slog igenom som 42-åringar. -Vi var för gamla från början, skrattar de och fortsätter: -Vi är bättre nu än för 20 år sedan, så det finns bara fördelar med att bli äldre så länge man får vara frisk.
I sommar smygs ett Bowieprojekt på Soppteatern igång, något de velat göra länge och nu är det dags. Symfoniorkestern som de tidigare testat har bantats ner och blivit en mer intim show passande för Soppteatern.
Går det att se skillnad på Bröderna? Finns det ens några skillnader utseendemässigt? Japp, det går och det gör det. Magnus som är 13 minuter yngre har ett örhänge i ena örat, som gör att man tydligt ser skillnad på dem. Tittar man närmar så har de även olika näsor, men då måste man ju ha bägge närvarande. Annars är de rätt lika faktiskt. Lika trevliga, glada och härliga. Grabbar som man gärna har i sin närhet och blir glad av.
Text – Marlene Rindå Jikita, Bild – Marlene Rindå Jikita, privata samt pressbilder
