Där jag kommer ifrån – Dragomir “Gago” Mrsic

skriv ut
Skådespelaren Dragomir “Gago” Mrsic, dömdes till fängelse för rånet mot Gotabanken i Stockholm 1990. Rånbytet på 930 miljoner räknas som det största i svensk historia. 1996 bestämmer han sig för att lämna sitt kriminella liv, idag är han en firad skådespelare. Nu kommer boken “Där jag kommer ifrån” som handlar om hans minst sagt innehållsrika liv.

Dragomir Mrsic, är idag firad skådespelare både i Sverige och utomlands.  Men i ryggsäcken finns ett tungt kriminellt förflutet, uppväxten präglades av alkohol, knark och bråk. Dragomir var bara 21 år – då han gick över från kassaskåpsstölder till mer avancerade värdetransportrån och banker. 1996 tar han sitt straff och byter livsbana. I boken berättar han om fattigdom, kriminalitet och att leva med rädslan som följeslagare. Men också om att bryta destruktiva mönster – att hitta ljuspunkter och möjligheter när det är som mörkast.

“Där jag kommer ifrån” är en naken berättelse om en dramatisk livsresa. Som liten lämnar Dragomir dåvarande Jugoslavien tillsammans med sin familj för att söka ett bättre liv i Stockholmsförorten Fittja. Där dras han in i kriminalitet, då ingen annan väg verkar möjlig. Med öppenhet och utan att förköna något redogör han för en hisnande resa med toppar och dalar – om hur tiden i fängelse efter det omtalade bankrån blir vändpunkten för honom, och om livet som skådespelare i det absoluta toppskiktet.

Boken är skriven tillsammans med Theodor Lundgren, men man kan höra “Gagos” röst när man läser.  Att det är hans egna ord råder ingen tvekan om. Det är en rå berättelse stundtals och man blir ordentligt illa berör då och då. Det är svårt att förstå att han överhuvudtaget lever faktiskt. Men det är ändå kärleken man slås av, och som lyser igenom i texten. Kärleken till familjen och även till livet.

 

 

Dragomir har kanske inte levt ett vackert liv alla gånger, men det är en vacker bok som visar att allt är möjligt och att alla kan förändras. En bok som ger hopp!

 

Text – Marlene Rindå Jikita, Bild – Maria Östlin (montage Marlene Rindå)