Det börjar som en hederlig mordgåta i brittisk mysstil och slutar i en orgie av fallande väggar, borttappade repliker och fullständig härdsmälta. “Pjäsen som går åt helvete” är en tvättäkta fars med ren och skär teaterglädje. Där allt haverera, och haveriet kräver proffs med millimeterkontroll.
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
Premissen är genial i sin enkelhet: en amatörteater ska spela en klassisk deckare, men allt som kan gå fel gör just det. Rekvisita trilskas, repliker kommer ut fel och scenografin får eget liv. Det är som att se en elegant dominokedja av katastrofer där varje ny smäll inte bara toppar den förra, utan också leder till en ännu roligare lösning (som förstås också går åt skogen).
Ensemblen bär kvällen
Det här är en föreställning som kräver en ensemble i toppform. Tajming, kroppskontroll och reaktionsförmåga måste sitta exakt, annars blir “kaoset” bara stök och kan dessutom sluta riktigt illa. Här märks att allt är minutiöst repeterat och att det är fullblodsproffs på scenen. Fall, snubblingar och missöden sker med sådan precision att man hinner skratta åt både själva kraschen och den desperata improvisationskänslan som följer.
Här ska man i vanliga fall nämna någon som briljerar extra mycket, men det går inte. Alla är helt suveräna. Att se Pernilla Wahlgrens karaktär växa är otroligt underhållande, hur den gråa lilla musen får självförtroende och till slut utklassar divan. Kim Sulocki och Måns Nathanaelson ses ofta på scen tillsammans, är samspelta och har en perfekt tajming. Deras kroppskontroll är utomordentlig och kroppsspråket är minst sagt uttrycksfullt. Christine Meltzer är den största diva vi sett på väldigt länge, hon är perfekt för rollen. Andreas T Olsson är som alltid korrekt och övertygande i sin roll som kommissarie. Regissören Klas Wiljergård har verkligen hittat var och ens styrka och använt den på bästa sätt.
Scenografin stjäl showen (och rasar ihop)
Den fysiska komiken får extra skjuts av att själva scenen är en aktiv medspelare. Dörrar som inte öppnas, saker som lossnar vid helt fel tillfälle, och väggar som verkar ha en personlig vendetta mot berättelsen. Att publiken gång på gång överraskas av hur det går fel är en stor del av charmen och beviset på hur smart uppsatt föreställningen är. Scenteknikerna ska också ha en stor eloge, för spännande effekter och roliga lösningar.
“Pjäsen som går åt helvete” är en total skrattfest. Salongen fylls av gapskratt från första repliken till den sista. Det är högt tempo, stor lekfullhet och en påminnelse om att scenkonst inte alltid måste vara djup för att vara riktigt bra. Ibland räcker det att någon serverar en äcklig drink eller leverera en fyndig replik. Teater ska få publiken att känna, reagera eller bara må bra. Och när vi ser den här föreställningen mår vi verkligen bra. Om ett skratt förlänger livet, så har “Pjäsen som går åt helvete” verkligen hjälpt till. Vi har rejäl träningsvärk i skrattmusklerna.
Bilder från kvällens Röda Matta:
Föreställningen är överraskande nog en enaktare på bara 90 minuter. Spelar på Göta Lejon i Stockholm under våren, sedan bär det ut på turné.
Text och mingelbilder – Marlene & Martin Jikita, Föreställningsbilder – Mikael Kratt
