Du i Fokus
Nyfiken på ...

Nyfiken På… Thomas Ravelli

skriv ut
Thomas Ravelli är målvakten som råkade slänga sig åt rätt håll vid exakt rätt tillfälle och blev i den stunden ett stycke idrottshistoria. Alla vet att Ravelli kan fånga en boll, men vem är han om man plockar bort fotbollen? Det har jag försökt att ta reda på.

Thomas Ravelli föddes i Vimmerby i slutet på 50-talet, som nummer fem i en skara på sex barn. Han är smålänningen med rötterna i Italien och Österrike, numera boende i Mölnlycke. För de allra flesta är Thomas en glad filur som älskar att träffa folk, men han har en allvarligare sida också – men den visar han inte särskilt ofta.

Berätta om dina föräldrar.

-Min farfar och farmor flyttade från Italien till Österrike efter första världskriget. Där föddes pappa 1919. Sen träffades pappa och mamma 1947, pappa var läkare och mamma var sjuksköterska, i Klagenfurt i Österrike. Eftersom Österrike fortfarande var ockuperat, det blev inte fritt förrän 1955, valde de att sticka till Sverige. Mamma var redan på väg, innan hon träffade pappa. Hon ville lära sig svenska och testa att bo där. Sverige hade klarat sig rätt bra i kriget och där var bra löner.

Paret tänkte testa ett år, flytten gick 1952, det året blev några till kan man väl konstatera. De flyttade runt i Sverige och vart efter kom barnen. Pappan var provinsialläkare och då flyttade man runt ganska mycket. I Växjö blev familjen till slut kvar, där blev han chef för företagshälsovården, samtidigt som han var idrottsläkare och drog in barnen i sportens värld.

Vem är Thomas Ravelli?

-Ojojoj… Det är alltid lika svårt att svara på. Jag är ganska hemmakär, familjekär, jag tycker om att vara hemma. Jag mår som bäst när jag sitter på altanen en sommar, får grilla och har alla mina barn och respektive och frugan nära. Så sitter vi där och då mår jag som bäst. Men man förändras ju som människa också. Förr var ju fotbollen på liv och död, då var jag aldrig hemma. Jag var alltid bort både fysiskt och mentalt, jag var ingen lätt människa att leva med då. Fotbollen betydde allt både som sport och ekonomiskt. Vi tjänade inte så mycket på den tiden så hade jag blivit skadad hade jag fått söka mig något annat jobb – det är inte som i dagens läge att man tjänar jättemycket pengar och kan lägga undan.

Thomas har haft tur och klarat sig från allvarligare skador och har aldrig varit tvungen att fundera på någon alternativ karriär. Han slutade när han själv ville, inte pga skador utan av andra orsaker. Hade det inte blivit fotboll så kanske han hade blivit idrottslärare, fast kanske ännu troligare något med försäljning. Han arbetade som försäljare under 6 år och var bra på det.

Hur träffade du din fru?

-Det var 1985 på Stadshotellet i Växjö. På påskafton faktiskt, vi tänkte inte gå ut, jag och en kompis. Så stod hon där, jag hade säkert sett henne innan, men då var det bara pang och jag blev kär som en klockarkatt. Sen fick jag lägga in en ganska stor ”effort” för att övertyga henne om att jag var den rätte, till slut så löste det sig ju, efter många rosor och tjat.

Fotot: privat

Bröllopet stod i Österrike 1988, första barnet var på väg och äldre brodern Stefan hade redan planerat sitt bröllop, just i Österrike. Så det blev dubbelbröllop där och sedan en borgerlig ceremoni hemma i Sverige på en kafferast.

Hustrun Cathrine är otroligt förstående och kunde till och med förlåta en missad 30-årig bröllopsdag förra sommaren, då Thomas bokat in Midnattssolsrallyt. Samma sak med Let´s Dance som han nu är aktuell med, är det något han vill göra så vill bara frun veta om han vill göra det helhjärtat – i såna fall är hon med och stöttar lika helhjärtat. Hustrun driver en frisörsalong sedan många år och jobbar alldeles för mycket, enligt Thomas.

Österrike ligger hans hjärta nära och även 60-årsdagen i augusti kommer att firas där tillsammans med tvillingbrodern Andreas och hans familj. – Vi var där hela somrarna när vi var små och åker ner där vi brukar vara och firar vid en sjö som är en kilometer lång. Det ligger i södra Österrike nära Villach, där vår mor kommer ifrån. Vi ska käka på en fin gammal borg som vi känner till där. Det är så skönt att bara sticka iväg!

Han tycker dock inte om att bli äldre, 50 var ok – 40 var inte roligt alls. Det var i den vevan han slutade med fotbollen och mycket hände. Nu börjar kroppen ge sig till känna, det gör ont lite överallt. Ändå tycker han att han tar hand om sig rätt bra, även om han inte direkt tänker på vad han äter. Han tar gärna en öl, eller ett glas vin – sprit dricker han dock inte, förutom ett glas cognac efter maten då och då.

Något man inte vet mycket om är ditt engagemang när det gäller ideellt arbete och välgörenhet?

-Ja, jag gör så gott jag kan i den bemärkelsen. Jag har suttit med i en styrelse som tar hand om barn med specifika behov och försökt att dra in pengar till det. Man försöker att ställa upp i så stor utsträckning som möjligt, sen kan man ju tyvärr inte vara med överallt. Det finns ju så många hål att stoppa i, det är inte så enkelt. Men jag vurmar framför allt och mest för barnen.

Thomas pratar varmt om ledare som arbetade ideellt och minns framför allt sina tre första tränare som körde till träningar och tävlingar med egna bilar och stod för bensinen själva. Utan den ideella verksamheten stannar Sveriges föreningsliv och det är en av anledningarna till att Andreas och Thomas startade sitt företag Ravelli som hjälper lag, skolklasser och föreningar att tjäna lite extra pengar. De har hållit på i ungefär 5 år och förra året kunde de ge tillbaka 10 miljoner till olika barn- och ungdomsverksamheter. Detta är viktigt för honom, det syns tydligt – men han betonar att det roligaste av allt är att han och brorsan kan jobba tillsammans igen. Tvillingarna Thomas och Andreas har ett särskilt band och står varandra väldigt nära.

Familjen är oerhört viktig för honom, men han har fortfarande bra kontakt med flera av de gamla fotbollskompisarna. Han trivs dock allra bäst ensam, gärna på sitt lilla berg i Mölnlycke med en vattenslang i handen. Förändringar är inte riktigt Thomas grej, han vill göra det han är van vid och erkänner att han är rätt bekväm av sig. Att ligga på stranden på Mallorca och ta en god drink är mer hans grej än att göra nya saker. Let´s Dance var därför inte alls självklart, ändå tackade han ja efter mycket om och men.

Har du något motto i livet?

-Ha så skoj som möjligt. Gör allt med ett leende på läpparna. Jag hatar att ha tråkigt! Mitt motto är att ha så roligt som möjligt och det har jag har. Jag har ett fantastiskt liv! Jag kan inte ha det bättre och kan inte klaga på någonting!

Thomas är mästare på att leva i nuet, han ältar inte oförrätter utan låter tråkiga saker rinna av honom direkt. Innan VM 1994 skrev journalister ner honom totalt, det hade varit ganska naturligt att ge dem en känga efteråt – istället gick han bara fram till dem och tog i handen. Han var en hjälte – de hade fel! Han betonar hur viktigt det är att gå vidare. Att älta hjälper ingen allra minst en själv.

Vad finns det för fördomar runt dig?

-Jag vet inte, kanske att många tror att jag bara är en skojfrisk, humoristisk, alltid med ett ”leende-på-läpparna-kille”. Men jag har nog ett annat djup egentligen, som jag inte visar till hundra procent mer än hemma. Jag skulle vilja vara lite mer allvarligt ibland, jag skojar gärna bort saker och ting. Man borde kanske vara lite, lite mer… men jag gillar ju att vara roligt och se till att alla mår bra. Folk tror nog inte att jag är rätt allmänbildad och vet en hel del om saker och ting.

Få vet något om Thomas som inte har med fotboll att göra. Att han noga går igenom text-TV varje morgon, nyheter, aktiekurser, sporten och vädret på alla möjliga platser i landet och utlandet är nog inte allmänt känt. Eller att en av hans favoritsysselsättningar är att stå i timmar och spola bort mossa från sitt lilla berg i Mölnlycke. –Hjärnan är totalt bortkopplad då, jag tänker inte på någonting mer än nästa fläck med mossa.

Berätta om något minne från din barndom.

-Jag har så dåligt minne ju! Men jag minns en jul när vi letade efter våra julklappar, jag var väl 7-8 år. Tills slut hittade vi ett paket och Andreas och jag öppnade det. Så såg vi att det var en bilbana! På Julafton fick vi inget paket för mamma och pappa hade sett att vi öppnat det, så vi fick inte det. Några dagar senare låg det under soffan och då först fick vi det. Ett annat minne är när vi sex i familjen körde med bilen och kom till österrikiska gränsen, då gav pappa alltid bak en kam till alla barnen. ”Nu måste ni kamma er”, sa han. Vi skulle se propra och fina ut när vi skulle över gränsen.

Vad gör du om 10 år?

-Nu kommer en sån där fråga igen! 10 år, herregud. Jag vill ju leva nu! Jag vill må bra nu! Det är ju jättelångt bort, då är jag 69 och ska fylla 70… Jag kan inte svara på den frågan och jag vill inte svara på den frågan. Livet får utvisa var jag är och vad jag gör då men det viktigaste som jag alltid tänker på är att jag hoppas att alla är friska, allt annat är ganska oväsentligt.

Numera är barnen utflyttade, bostaden börjar bli stor och tanken på en flytt finns. Chatrine kan nog tänka sig att bo i stan, men Thomas vill ha skogen bakom ryggen och frisk luft. Man får se lite vad som händer helt enkelt.

Han lär inte bli sysslolös vad han än väljer att göra. Thomas är nämligen en otroligt vänlig person som tar sig tid med alla och svarar personligt på alla mail och förfrågningar han får. Det kommer mängder varje dag, han svarar på allt. Efter VM lovade han att svara på alla brev han fick, han hade inte räknat med att det skulle komma ett par fulla pappkassar om dagen. Han har ingen agent eller några mellanhänder, allt går till honom direkt. Det är inte så konstigt att han är omtyckt!

Att träffa en människa som tycker att han har ett helt perfekt liv, och dessutom säger det högt, är ovanligt. Thomas njuter verkligen av nuet och livet och det syns. Han är otroligt vänlig, ödmjuk och generös. Det är synd att inte fler får se den lugna och allvarliga sidan av honom. En sida som visar hans intelligens och stora hjärta och som han borde visa upp mer av. En klok man värd att lyssna på, en glad och väldigt nöjd man. Vi är många som har mycket att lära av Thomas Ravelli.

Text och bild – Marlene Rindå Jikita

 

Visited 429 times, 1 visit(s) today

Ett svar på ”Nyfiken På… Thomas Ravelli

Kommentarer är stängda.