Nyfiken På… Karl Dyall

Han är bra på att lata sig men gör det för sällan. Han vet inte riktigt vem han är, men är stolt pappa till tre vuxna barn och fortfarande förälskad i sin fru sedan 25 år tillbaka. Han är mannen med större hjärta än hans svällande muskler, välkommen in i Karl Dyalls värld.

Kalle är lite sen till vårt möte pga kostymprovning inför höstens produktion ”En värsting till syster”. Han sätter sig ner, tar några djupa andetag och är snart lugnet själv. Mitt första möte med Kalle var på 90-talet när han hängde med sin syster Sharon till ställen där vi ”teatermänniskor” höll till. Jag minns honom som en studsboll som aldrig stod still och var mer uppochner än upprätt. –Ja, jag irriterade nog ganska många, säger han och skrattar.

Karl Anders Fabian Dyall är välkänd för de allra flesta. Hans stora genombrott för allmänheten var i Rederiet, men för den teaterintresserade skaran upptäcktes han några år tidigare genom musikalen Fame. Han skulle egentligen heta Klas, men eftersom det var svårt att uttala för fadern så blev det istället Karl.

Föräldrarna träffades i slutet av 50-talet när pappa Colin spelade på en jazzklubb i Norrköping där mamma Christina satt längst fram och lyssnade. Av en händelse trillade noterna ner mitt framför mammas fötter och resten är historia som man brukar säga. En inte helt okomplicerad sådan dock… det var inte helt ok att falla för en mörk jazzmusiker på den tiden. Graviditeten som kom efter en tid var en skam för familjen som tog avstånd från henne. Första barnet, dottern Sharon, föddes därför hos en familj i Danderyd för att döljas för allmänheten. Familjen Dyall flyttade till London där lille Karl föddes några år senare. Man bodde även en tid på Barbados men aldrig i pappans hemland, en plats som Kalle pratar varmt om. – Guyana är ett paradis!

Vem är Karl Dyall?

-Ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag visste det. Vi förändras ju hela tiden och vi har en uppfattning om vem vi är och så överraskas vi och visar oss vara någon annan. Med åren har man ödmjukats lite och jag vet vem jag vill vara. Jag vill vara en superman som min morbror. En mjuk man som var varm, trygg och bra på att lyssna, generös, nyfiken och alltid tänkte kollektivt.

Fördomarna är ganska många runt Kalle och hans person. Många tycker det är konstigt att han är multiartist och tycker att han nog får välja inriktning. Att vara både skådespelare, musiker, sångare, dansare, koreograf och mycket annat är inte helt accepterat. Numera är det ganska ok, men på 90-talet ville man sätta folk i fack och det gick inte med Kalle.

Ofta är han förknippad med de roller han spelat. – Jag minns när jag spelade i Fame på Chinateatern och då var det massor med flickor som stod utanför efter föreställningen. Då spelade jag en ganska tuff kille och jag var ju inte så tuff. En kväll fick jag kontakt med en av tjejerna som säger ”jaha…” lite besviket. Hon hade kanske förväntat sig en tuffare person tror han. Kalle kan dock vara både tuff och mjuk, han väljer lite beroende på var han är och miljön har befinner sig i. – Jag väljer att vara mjuk oftast, men kan stå på mig om jag behöver. Rollen han känner sig mest lik, är som Seymore i Little Shop of Horrors, han är inte supertuff, men kan säga ifrån när och om det behövs.

-Man kämpar med att visa sitt rätta jag, jag ställer ofta frågor och tänker ”säger jag rätt nu” ”gör jag rätt nu”. Det har jag med mig jämt, mer eller mindre, det som är svårt är när man har föreställning för då har man ingen att fråga. Då har man gjort sitt beslut innan, det är så här jag ska gestalta, sen kliver man av scenen och rannsakar sig och funderar på om man kan göra något bättre. Ibland är jag världens mest självsäkra och ibland vet jag inte vad jag håller på med. Det låter precis som alla vi andra alltså, Karl är inget undantag med att ha krav på sig och ibland känna sig lite osäker.

Vilken roll har gett mest trassel? Var det som Emilio i Rederiet kanske?

-Ja, det var det nog. Tv som media når fler och har stor impact. Jag kunde dumpa någon av tjejerna på båten och då fick jag skit på stan. ”Du kan inte behandla henne så”, folk förstod inte att det var en roll i en tv-serie. En gång slängde Kalle av några skinheads från båten, då fick han hot. Samtidigt som  han fick kommentarer från vakter att det inte var en riktig beskrivning av deras arbete. Han hade dock försökt innan att göra lite egen research, men det räckte kanske inte hela vägen.

Kalle har aldrig ångrat någon roll, däremot hur han gestaltat den. Han har valt sina roller med omsorg, ibland för att han inte haft något annat att göra just då eller för att han helt enkelt gillat teamet runt produktionen. -Jag har haft tur och fått många spännande uppdrag.

Vad hade du gjort om du inte varit i ”branschen”?

-Jaaaa, säger han dröjande, jag läste antropologi och gick fyraårig teknisk och skulle bli ingenjör, hade jag tänkt en gång i tiden. Så jag kunde blivit en hel del saker. Jag var väldigt intresserad av teknik och kopplade högtalare kors och tvärs. Pappa var musiker och hade en hemmastudio som jag fick ratta och laga saker. Jag var rätt fast i det där väldigt tidigt. Han kunde alltså rätt mycket, var öppen och nyfiken och valde att ha fler karriärer parallellt. Som han själv säger -Varför välja om man inte behöver?

Kalle har länge haft problem med ryggen och under en föreställning tog han ett felsteg och ryggen gick helt och hållet sönder. Det var så illa att han inte kunde stå upp under en tid. Något som tvingade honom att omvärdera sitt liv och se vad som verkligen var viktigt. – Ja, det var jobbigt! Först var det förlusten och sorgen av att inte kunna göra det man är förknippad med och har satsat mycket på. Det hände dessutom mitt i ett genombrott, det var mycket på gång. Vi startade Bounce och fick massor med uppdrag och jag var tvungen att säga nej till allt.

Han funderade på vad han skulle göra och vad han rent fysiskt kunde göra. Den stora frågan var vem han nu var och hur folk skulle förhålla sig till honom när han inte var som förr. Det blev några tråkiga erfarenheter där en del av vännerna faktiskt försvann, men några var kvar och stöttade. -Det var tack vare dem jag kunde finna mig själv igen.

Frun Lotta var det största stödet, som alltid stått där i ur och skur. Hustrun har en del av sina rötter i Senegal och drog iväg med hela familjen när det var som jobbigast. Där släppte mycket, i Senegal kunde han bara vara sig själv.

När han slutade kämpa emot och släppte taget om alla ambitioner kunde han äntligen börja läka. Hans fokus blev att inte ha ont och nyfikenheten på livet kom tillbaka. Kalle blev erbjuden att koreografera, han tackade med stor tvekan ja men sa att han kanske inte skulle klara det. Det fanns lösningar och backuper, då vågade han och det gick bra. Sen kom träningen tillbaka in i hans liv igen, men med väldigt små steg i taget. Han kunde fortfarande inte stå men började träna sittande på marken tillsammans med en vän. Vännen introducerade honom i Crossfit och tyckte att han skulle prova benböj.

– Jag sa att jag har ju ett ben som inte fungerar och han sa ”prova”. Så det gjorde jag. Det började med ett kvastskaft, sedan en tom skivstång och efter några månader var det vikter på skivstången. Så plötsligt hade jag vunnit en hel del funktion tillbaka.

Läkarna hade dömt ut honom och ville bara behandla smärtan, men han överbevisade alla och idag har man ett annat sätt att se på ryggskadade. Idag är Kalle delägare i gymmet Crossfit Solid på Sergelgatan i Stockholm. Nu är han stelopererad av två kotor i ryggen och slipper stor del av smärtan. Nervsmärtan sedan 20 år är helt borta och den molande värken är borta, men han blir fort trött i ryggen. – Jag mår rätt bra i kroppen idag, förmodligen bättre än många andra. Jag tar hand om mig men är inte så extrem när det gäller mat, men jag röker och dricker inte. Inte ens premiärbubbel, hellre Pommac.  Han är en godisråtta men köper aldrig själv, bjuds det äter han däremot mer än gärna. Gelegodis är favoriten!

Berätta om din fru?

-Vi träffades 1992, i samband med Fame. Jag var rätt trött på tjejer och hade haft ett olyckligt förhållande och tänkte att jag skiter i det här.

Kalle pendlade mellan Stockholm och Örebro och var jättetrött, men hade lovat en kompis som då var DJ på klubben Face att komma dit. Lotta tilltalade honom och han suckade mest, men hon hade något. Allt hon sa var en överraskning, varje uttalande förvånade honom och var inte alls det han hade förväntat sig att hon skulle säga. Han blev förälskad direkt. Nästa gång sågs de på en invigning. Kalle ler hela tiden när han berättar.

–Det var fullt med folk men den enda jag ser är Lotta. Jag försöker att göra avance till henne, min strategi var att komma henne nära genom hennes kamrater och då blev jag tillsammans med hennes bästis istället. Det var absolut inte min mening och blev helt fel!

Han trasslade till det hela totalt, senare fick en dörrvaktskompis hjälpa till och rätta till allt och nu firar de silverbröllop efter 25 år som gifta. – Som sagt, jag var väldigt feg och otrygg på många sätt. Lotta var nära att ge upp på mig för att jag inte tog nästa steg. Jag visste att det var HON och det var nog därför jag blev så rädd och gjorde allt fel.

Barnen kom ganska snabbt och är idag 25, 23 och 19 – två bor hemma. Kalle har varit utsatt för rasism av olika slag i hela sitt liv och det är något man pratat om en hel del hemma. Han tycker att barnen är kaxigare och han kan avundas dem ibland som säger ifrån på annat sätt än han själv. Han tror själv att mycket av hans ängslighet kommer från viljan att passa in.

Har du några livsmotton?

-Nej, jo… Work hard and be nice to people. Jag tror att allt bottnar i att vara nyfiken på livet, då blir man ödmjuk också.

Vi enas om att varje möte är unikt och lär oss något och då får jag ytterligare ett motto. Ishi-go Ishi-e (no one encounter can ever be recreated) – förhåll dig till varje möte som det är första och sista gången (Kalles egen tolkning). Ha ett öppet sinne.

Vilka händelser har satt störst spår i dig?

-Ja, asså flytten till Sverige. Behovet av att passa in. Jag hade dansen och musiken och det var tacksamt att den afrikanska och karibiska kulturen var populär. Det var lättare för folk att förhålla sig till mig. Jag var kung på dansgolvet, tjejerna gillade killar som kunde röra sig. Jag var anpassningsbar men kunde inte språket. Hemma pratade man bara engelska, att komma till Sverige som 11-åring var inte helt enkelt.

När är du på precis rätt plats i livet?

-Som liten var det på Vikbolandet, i Sankt Annas skärgård, när hela familjen var med. Min mor var väldigt bra på att samla alla. Idag är det fortfarande i naturen. Jag lägger ofta ut träningsbilder och jag älskar att träna, men det är i naturen och ensamheten jag trivs bäst. Jag gillar när alla ambitioner är borta och jag inte behöver någonting.

Kalle blir inte imponera av folk som hinner mycket, utan av dem som ger sig tid att inte göra något alls. De där som tar ett grässtrå i mungipan och doppar tårna i vattnet och bara njuter av livet. – Jag har varit jätteduktig på att vara krigare. Men jag jagar möjligheten att kunna backa. Han tycker ändå att han är rätt bra på att lata sig, men skulle behöva göra det oftare.

Var är du om tio år?

-Den ja… just nu skulle jag vilja kombinera, för jag tycker fortfarande att det är roligt att jobba. Vi bor bra vid vattnet, men man kanske skulle uppgradera det lite och bo lite mer ensligt.

I höst är Kalle aktuell med musikalen ”En värsting till syster” på Chinateatern. Men innan dess ska det firas silverbröllop. Jag frågar om han är bra på att visa sin uppskattning och kärlek och han tycker väl att han är hyfsat bra men kunde vara bättre. Han säger bestämt att 25-årsdagen och silverbröllopet skall firas – hur är än så länge hemligt.

 

Uppdatering:

Sedan intervjun gjordes har Karl och hans fru separerat. 

 

Text och bild – Marlene Rindå Jikita