Kan man vaska guld i Småland?

skriv ut
Kanske inte längst in i mörkaste Smålandsskogarna, men i alla fall en bit strax undanför Vetlanda, ligger Sveriges Klondike. Här har man hittat guld sedan 1700-talet och det råder fortfarande “guldgaranti”. 

Redan 1737 hittade man guld i Ädelfors utanför Vetlanda. Ett år senare öppnades guldgruvan som var i bruk ända fram till 1889. Fortfarande hittar fortfarande guld på flera platser i området, särskilt runt och i Emån. Numera lockas tusentals människor varje år till familjen Guldströms väldigt speciella camp.

Lars Guldström uppfann tidigt en detektor som vara en miljon gånger känsligare än vad det ursprungliga syftet krävde. Den modifierades för att likna den ”dammsugare”, som amerikanska dykare använde för att suga upp guld i de kaliforniska floderna. Detektorn fungerade bättre än förväntat och snart började Lars även rita och ta fram verktyg för att pressa vaskpannor och vaskrännor.

Tanken var att han skulle lära ut konsten att vaska guld och tillhandahålla en plats för redan intresserade personer, men ryktet spred sig snabbt. Det började komma folk från både när och fjärran. Visst fanns där några erfarna guldvaskare men de allra flesta var nybörjare. Fler och fler hittade till hans lilla camp som han under åren utvecklat och byggt ut, numera har barn och barnbarn tagit över verksamheten. Här finns inte bara allt för guldvaskning längre, utan även en liten camping, grillplatser och en restaurang som serveras stora portioner med underbart god och hemlagad mat.

Kommer man till Ädelfors för första gången så finns ingen anledning till oro, i dagsbiljetten ingår stövlar och utrustning, samt vägledning. Instruktörer går runt på området, de berättar allt man behöver veta, samt lite historia och visar sedan steg för steg hur man hittar guldet. Första sk ”pannan” gör man tillsammans, sedan får man klara sig själv – men man behöver bara ropa om man undrar något.

Tobias Wiberg Steen är en av instruktörerna på plats. Han kom själv till Ädelfors som liten pojke tillsammans med sin mycket intresserade pappa. Intresset smittade inte bara av sig, utan tog över nästan hela Tobias liv. Numera arbetar han som geolog i en zinkgruva och jobbar extra på campen när han är ledig. Han tar gärna sin vaskpanna och sätter sig ner en stund bra för att han tycker så mycket om det. Många små fynd har det blivit, det största ungefär lika stort som en lillfingernagel.

-Här i Sverige handlar det inte om stora stenar, som man ser på film, utan om små små guldflagor. Som mest kan man vaska ihop 1 gram om dagen om man är van och har tur.

Guldvaskning passar alla åldrar, kön och nationaliteter. Här hör man alla språk och hittar både barnfamiljer, par och kompisgäng. När vi är på besök träffar vi ett gäng äldre män som åker hit några dagar varje år för att vaska guld, dricka öl och umgås. Fruarna åker iväg på sitt håll under tiden. De sitter i godan ro och småpratar lite medan de vaskar sina pannor, pillar upp de små guldkornen ur vaskpannan och ner i det lilla röret som innehåller dagens fynd. Goda vänner som har en bra dag tillsammans.

Att vaska guld är otroligt meditativt, men ger faktiskt lite träning också. Träningsvärken dagen efter känns rejält i armarna. Först ska man gräva och tvätta bort de stora stenarna vid ett högre vaskbord. När man bara har grus kvar sätter man sig bekvämt vid ån och börjar vaska. Med små rörelser sköljs gruset bort vartefter och bara sand blir kvar. Snart ser man något som glimmar i den svarta sanden, man har hittat guld!

Att vaska guld i Sverige är dock inte något man blir rik på. Vinsten ligger snarare i spänningen och naturupplevelsen. I Ädelfors har man faktiskt guldgaranti, det finns så pass mycket guld kvar att alla hittar något. Men det krävs lite tålamod och det handlar om små, små guldflagor, några millimeter stora bara. Men oavsett hur stora eller små de än är så får man faktiskt en liten kick när man ser dem och den där guldfebern är inte alls långt borta. Man ska bara vaska en panna till… och en till… kanske finns det stora fyndet i nästa panna?

 

Text och bild – Marlene Rindå Jikita & Martin Jikita