Magnus Ugglas nästan sanna berättelse

skriv ut
“Upp som en hatad sol och ner som en ointressant pannkaka.” Året är 1978 och efter att äntligen ha slagit igenom stort och blivit omsusad kändis befinner sig Magnus Uggla i motvind. Minst sagt. När produktchefen föreslår att han ska ställa upp i Melodifestivalen är verkligen botten nådd. Johnny The Fucker är den nästan sanna historian om när Uggla  första gången ställde upp i Melodifestivalen. 

Magnus Uggla, född 1954, är en av Sveriges största artister. Han är verksam som pop- och rocksångare, låtskrivare, revyartist och skådespelare. Uggla slog igenom 1977 och har totalt gett ut över tjugo album.

1978 släpps albumet Vittring och den uppåtgående spiralen vänder då neråt. Efter några goda år av framgång befinner han sig kanske inte på botten, men inte långt ifrån. När produktchefen på CBS föreslår att han ska ställa upp i Melodifestivalen är verkligen botten nådd. Men när inga andra möjligheter finns i sikte, utom att köra gig på Ålandsbåten Jätten Finn, så bestämmer han sig trots allt för att ställa upp i Schlagern, som den kallade då. I sista stund.

Det blir en kamp mot klockan, mot konkurrenternas tjuvknep och idiotiska idéer från skivbolaget och andra halvfigurer i branschen. Mot alla odds verkar det ändå som det här kan bli det nya genombrottet, Uggla är segerviss och kaxig. Fast sen går det ändå åt pipan. Eller? Resten är historia som man brukar säga och en historia bjuder Uggla verkligen på.

Johnny The Fucker är en rapp berättelse om branschen. Som Uggla upplevt den, ska väl tilläggas. Han berättar med stor självdistans och humor om hela vägen från skuldsatt artist till dagarna efter hans livs första Schlagerfestival. Parallellt berättar även om sin familj, moderns jullunch och en annorlunda julklapp, brodern som är fotograf som tagit alla bilder till hans album. Uggla berättar inte gärna om sin familj, men här får vi ändå veta en del om flickvännen som är fotomodell och deras långdistansrelation och även om första mötet med Louise, som senare blir hans fru.

Trots att han själv påstår att det bara är en nästan sann historia, så känns den genuin och berättas med en slags hatkärlek till yrket som inte var riktigt accepterat i familjens kretsar på Östermalm. Det är en riktigt intressant roman, skriven i dagboksform. Otroligt intressant faktiskt!

 

Text – Marlene Rindå Jikita, Bild –  Norstedts