Dödens tröskel – en bok om skam, kärlek och kamp

Alexander Strandbergs “Dödens tröskel” är ett vittnesmål från ett liv slaget i spillror av missbruk, ett hjärta som bokstavligt talat stannar och en lång, mödosam väg tillbaka. Det är sårbart och rakt men ändå hoppfullt. Det är också en berättelse om vad som händer när det bara finns skam kvar.

Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️

Alexander Strandberg blev ett välkänt ansikte efter två säsonger i Robinson (2022 och 2024), där hans lugna ledarskap och raka sätt gjorde honom till tittarfavorit. Tillsammans med sin fru driver han idag en verksamhet inom beroendevård och samtalsterapi, samt föreläser om missbruk, skam och vägen tillbaka. Överdosen som nästan kostade honom livet 2013 blev vändningen och startskottet för hans “nya” liv. Men vägen har inte varit spikrakt, långt ifrån.

Ingen självhjälpsbok

“Dödens tröskel” är ingen självhjälpsbok och den ger inga råd. Det är en osentimental och rak berättelse om ett liv som kunde gått åt helvete. Alexander Strandberg skriver naket om en bökig uppväxt och hur drogerna tog över hans liv. Han tar oss med under broarna där han sov, till trappuppgångar han visste var säkra och hem till vännerna som han kunde stanna hos, men bara ett par nätter i taget. Inte för länge. Han stannar aldrig på samma plats mer än några dagar, vill inte vara till besvär.

Han beskriver relationerna med sin familj och vänner både med respekt och ödmjukhet och tar ansvar för sin egen del i konflikter och händelser. Det är detaljrikt utan att bli sensationslystet. Han beskriver kroppens skörhet och själens trötthet så pass att läsaren känner den själv. Man blir ett med Alex, känner både hans glädje och sorg – men också beroendet. Hur starkt det är. Och hur det förgör en människas innersta.

Boken rör sig från fall till vändpunkt, från överlevnad till ett nytt liv. Strandberg fångar hur små gester – ett samtal som landar rätt, en natt som inte slutar i katastrof – kan bli monumentala. Vi får ta del av samtal med både läkare och terapeuter, vara med under hans behandlingar och framgångar. Men han beskriver även återfallen, som han är väl medveten om även när de är på väg att hända, och det är där man förstår innebörden i att “ta ett återfall”. Han väljer själv, även om det är tvånget i kroppen som styr honom.

Skammen

Strandberg beskriver också den stora skammen, hur den får en människa att gömma sig. Men också hur den kan lösas upp i mötet med kärlek – både till andra och sig själv, särskilt kärleken till sina barn. Han har en son som förlorade sin mamma som väldigt liten och som är beroende av honom. Han måste inte bara överleva, utan även leva. För sin sons skull. Ansvar, konsekvens och respekt för andra löper som en röd tråd.

Det är rakt och enkelt skrivet, kapitlen är ofta korta. Det mesta sker i kronologisk ordning, men ibland blir en del tillbakablickar lite röriga. Det är av förklarliga skäl mycket prat om olika droger, ibland kanske lite för mycket detaljer om blandningar och mixturer. Men råheten beskriver även känslan i det liv Alexander levde och speglar beroendet. Det nakna och sårbara. Han visar så tydligt att ensam inte alls är stark. Boken visar också hur lite som ibland krävs för att någon ska orka en dag till.

Människorna runt omkring

Boken ger generöst utrymme åt dem som bar honom: familj, vänner och professionella. Det blir en stillsam hyllning till dem som orkade se Alex, människan bakom beteendet. Alexanders redogörelse är även en diskret men tydlig blick på vården, bemötande och hjälpen som finns för missbrukare. Han skriver inte som politiker eller debattör, men erfarenheten gör att iakttagelserna biter. Boken skulle med fördel kunna användas i utbildande syfte.

“Dödens tröskel” är en drabbande, varm och naken bok. Ingen quick-fix eller glansig förpackning – bara en berättelse hur det var och hur det blev. Som läsare lämnas jag med en känsla av att mod kan vara små steg i samma riktning, om och om igen. Och att resa sig, om och om igen.

Text och bildmontage – Marlene Rindå Jikita