Kodnamn PAM

Mycket är fortfarande hemligt och stor sekretess råder kring det mesta Petra gjort under sina år inom SOG. Mycket kan hon alltså inte ens nämnda, men sin personliga resa och sina känslor kan hon berätta om och hur det är att både utbildas till och vara kvinnlig operatör i en mansdominerad värld.

I sin bok ”Kodnamn Pam” berättar hon om operationer i krigsdrabbade länder, om svårigheten att vara kvinnlig pionjär i en manlig värld där man är maximalt utsatt och där kraven är nära gränsen för det möjliga. Men också om hur man som civil kan jobba med begrepp som är centrala inom det militära, som tillit, motivation och lojalitet.

Petra föddes i Kiruna och började sin spännande karriär med att göra värnplikten på F21 i Luleå. Efter att ha klarat av jägarutbildningen tjänstgjorde inom Försvarsmakten i sju år innan hon sökte sig till SOG som första kvinna. Första utlandstjänsten blev i Afghanistan 2013 och efter det har uppdragen avlöst varandra. Idag är hon civil med familj, eget företag och numera programledare i den svenska serien ”Elitstyrkans hemligheter”.

Det är svårt att skriva en bok där mycket omgärdas av sekretess, och det märks. Petra berättar så gott hon kan om det hon kan och det är väldigt intressant, ändå känns det som man blir lite snuvad på konfekten. Det blir liksom lite svävande.

Men man får ändå en känsla av hennes kamp att få in kvinnorna i männens territorium och vad som krävs för att nå toppen inom specialförbandet SOG. Det är ju helt klart att det krävs något alldeles extra av dem som vill arbeta med högriskuppdrag i drabbade länder. Och detta beskriver hon så gott hon kan, med de ord hon får använda.

Boken är intressant både för att höra hennes egen historia, men även för att använda för egen del för att nå högt uppsatta mål. Ska vi tro på Petra så klarar vi mycket mer än vi tror och det finns vägar att nå målet. Några metoder beskriver hon i boken och det gör den extra läsvärd. En intressant bok, av en mycket intressant person som vi kan lära oss mycket av.

Text och bildmontage – Marlene Rindå Jikita, Bild – Niclas Vestefjell