Tiden läker inga sår – Tilde de Paula Eby
De flesta av oss känner igen Tilde de Paula Eby från olika tv-program som glad, påläst och trevlig. V i har alla en historia att berätta och nu har Tilde äntligen släppt boken som berättar hennes egen historia som börjar som flykting till Sverige på 70-talet.
För första gången berättar Tilde de Paula Eby om sitt dramatiska förflutna och om hur hennes förmödrar präglat hennes liv. Den 16 oktober 1973 anländer knappt ettåriga Tilde som flykting från Chile. Hon, föräldrarna och storebrodern tillbringar de följande månaderna på en flyktingförläggning i Alvesta. Men hennes historia kunde slutat redan innan allt ens började, Tilde höll nästan på att kvävas av sin egen mamma på flykten.
Boken skrevs för 10 år sedan och har legat färdig i hennes dator sedan dess, innan hon tillsammans med sin redaktör till slut kommer överrens om att det var dags att trycka den. Att det skulle bli mitt i den aktuella flyktingkrisen var en slump. Berättelsen handlar om kvinnorna före henne som hittade sitt hem på olika ställen i världen. Allt tar sin början på Teneriffa år 1867 och fortsätter i Kuba, USA, Chile innan den slutar i dagens Sverige.
Det är en personlig berättelse om kärlek, desperation och längtan efter samhörighet, att göra allt för dem man älskar. En stark berättelse om mammans anpassning i det svenska samhället, missförstånd som skapar komiska situationer och att det inte alltid är så lätt att förstå oss svenskar. Det är även berättelsen om Tilde själv och hennes kamp för att slutligen rota sig i det land hon så länge varit en del av.
Det är en himla massa namn och personer att hålla redan på och man hoppar en hel del mellan olika tidsperioder, så ibland får man tänka till lite extra. Boken är otroligt lättläst, enkel och rak på sak. Tilde berättar enkelt och lättförståeligt om sin familjs bakgrund och samtidigt får man en del av Kubas och Chiles historia. En riktig bladvändare!
Den blå lilla väskan och kärleken till familjen binder samman hela berättelsen och man kan förstå Tilde de Paula Ebys val att bli journalist. Det känns ganska naturligt efter den bakgrunden och en sådan uppväxt.
Bild och text – Marlene Rindå Jikita
