300 mil på åkgräsklippare

Staffan Nordstrand föddes 1948, en tid då man inte pratade särskilt mycket om skriv- och lässvårigheter utan mest såg barnen som ouppfostrade. “Boken om Lars” handlar, som titeln avslöjar, om Lars, som i själva verket är Staffan – författaren alltså. Det är hans egen resa som berättas och det är svårt att förstå att han överhuvudtaget lever idag. Boken är oerhört intressant men rent smärtsam att läsa. Nog har man hört skräckhistorier om fosterfamiljer (dagens familjehem) tidigare, men det Staffan berättar är fullkomligt obegripligt och fruktansvärt.

Lars ser som de flesta andra barn fram emot att börja skolan, men det blir trassel nästan direkt. Han lyckas inte knäcka läskoden och matten är svår, de andra barnen retas och han hamnar ofta i bråk, snart gör han hellre annat på dagarna än går i skolan. I lärarrummet och på kuratorns kontor sliter man sitt hår. Vad gör man med ett sådant hopplöst och obildbart barn?

Hemma tycker man att våld och straff är lösningen, han får ofta slag med livrem eller galge. När samhället tills slut ska ta tag i allt hamnar Lars på barnpsyk. Han får höra talas om lobotomering och rymmer genom att hoppa ut från ett fönster på andra våningen. När polisen får fatt i Lars har han varit på flykt och sovit i olika trappuppgångar i en månads tid. Då placeras han för första gången i fosterhem, sen går allt bara utför och kunde ha slutat riktigt illa.

Men Lars har ett driv som få andra och när han hamnar i händerna på en lärare som ser möjligheter där andra bara sett svagheter, och ungefär samtidigt träffar sin stora kärlek, vänder det för honom. Det låter lite klyschigt, men är faktiskt helt sant. För ”Boken om Lars” är som sagt en sann berättelse, allt är självupplevt och t.o.m. nedtonat.

Staffan nöjer sig inte med att bara skriva en bok och föreläsa om läs- och skrivsvårigheter. Under bokreleasen avslöjade han att skulle ge sig ut på en 300 mil lång resa genom Sverige, på åkgräsklippare. Han kallar projektet för “dyslexiklippet”, för att visa att allt tar så mycket längre tid för en person med dyslexi än den som inte har det. Resan går från Treriksröset till Smygehuk, i nuläget har han precis rullat in i Småland och beräknar att vara framme vid målet 28 maj. Man kan följa hans resa på hans egen hemsida och på taggen #dyslexiklippet

Inget stoppade Staffan, inte ens dyslexin – idag har han skrivit nio böcker. Detta kan vara den viktigaste boken senaste årtiondet! En fruktansvärd berättelse som blir ännu svårare att läsa när man vet att allt är sant, men läsvärd och som sagt väldigt viktig. En bok som borde finnas med i alla utbildningar som har med barn- och ungdomar att göra. Läs den bara!

Text och bild – Marlene Rindå Jikita & Martin Jikita