Peter Jöback och Johannes Bah Kuhnke – trovärdiga som bröder

När Peter Jöback medverkade i SVT:s Stjärnor på slottet, berättade han om en alkoholiserad pappa och sexuella övergrepp som barn. Musiken blev hans räddning, men också ett sätt att lägga locket på, något man ser tydligt i filmen. Det ska sägas direkt: filmen “Jag kommer hem igen till jul” är ingen traditionell julfilm med tindrande barnögon och julpynt. Det finns förstås där, men är så mycket djupare och mörkare än va titeln avslöjar.

Det hela handlar om världsstjärnan Simon som kommer hem till Sverige för att fira jul. I det lilla samhället han växte upp arrangerar hans bror Anders den årliga julkonserten och Simon har övertalats att vara med. Anders, som alltid levt i skuggan av sin bror, är inte helt nöjd med detta. Simon däremot tar lätt på det hela, tills gamla minnen väcks till liv och han konfronteras med begravda familjehemligheter.

Det handlar om allt som göms bakom fina fasader. Lögner som till slut sagts så många gånger att alla tror på dem. Det man inte pratar om finns ju som bekant inte. Men så spricker bubblan för Simon (Peter Jöback) när hela familjen träffas och ska fira jul tillsammans. Det är väldigt många obehagliga sanningar som kommer fram, många dåliga samveten som vädras och familjeband som ställs på prov. Och detta är alltså till viss del tagit direkt ur verkligheten och Peter Jöbacks eget liv.

Det är starkt och otroligt berörande. Peter Jöback har aldrig varit så bra! När jag sitter där i biomörkret tänker jag att det ser ut så här i väldigt många familjer. Så många lever i en lögn och tror att det är bäst att låta locket ligga där det ligger. När Simon låter bubblan brista känns det som en befrielse. Den ena härvan efter den andra nystas upp och snart är det dags för den stora lögnen att brisera, den som berör hela byn. Filmen beskrivs som “feelgood”, men jag håller inte med. Trots julpynt, gnistrande snö och spontansång – så får jag ändå en klump i magen.

Rollbesättaren har gjort ett väldigt bra jobb och alla är otroligt trovärdiga. Johannes Bah Kuhnke spelar den äldre brodern med återhållen vrede och enorm bitterhet.  Suzanne Reuter är ett proffs, som alltid, den här gången som en döende mamma med en tung ryggsäck. I övriga roller ser vi bla Jennie Silfverhjelm, Loa Falkman, Anja Lundqvist och Rennie Mirro. Strålande manus, strålande regi och strålande skådespelare.

Det är ingen njutningsfull film, men den är väldigt väldigt bra och berörande – jag skulle även vilja säga att den är viktig. Att Jöback påminner oss om att vi måste prata med varandra och bry oss på riktigt. Att ingenting blir bättre när saker sopas under matta, tvärtom!

I måndags var det galapremiär och det var många nyfikna som samlats på Rigoletto för att spendera två timmar i biomörkret. De två timmarna gick väldigt fort och ovationerna efteråt ville aldrig ta slut. Men de som trott att de skulle få en mysigt stund med bara härlig julkänsla, trodde fel…

Text & Bild – Marlene Rindå Jikita & Martin Jikita Bild