Anders de la Motte avslutar sin årstidsserie

skriv ut
Anders Pettersson, senare de la Motte, föddes 1971 i Skåne. Han växte upp i Billesholm men flyttade till Stockholm för att utbilda sig till polis. Vilket han sedan arbetade som under åtta år, innan han  flyttade tillbaka till Skåne där han senare arbetade som säkerhetschef. Erfarenheterna som polis och inom säkerhetsbranschen har förstås varit värdefulla i arbetet som författare.

Romanen ”[geim]”  kom 2010, för den tilldelades han Svenska Deckarakademins pris för årets bästa debut. Den inledde en trilogi, som har översatts till närmare trettio språk och blivit en stor framgång.

2016 inledde de la Motte en ny spänningsserie med våra olika årstider som tema. Först ut var ”Slutet på sommaren”, ”Höstdåd” följde året efter, ”Vintereld” kom 2018 och nyligen släpptes den sista delen “Våroffer”. Samtliga har blivit nominerade till Deckarakademins pris och några har även vunnit. Handlingen i serien utspelar sig på landsbygden i nordvästra Skåne, där de la Motte växte upp och numera bor med sin familj.

“Slutet på sommaren” 
En sensommarkväll 1983 försvinner en femårig pojke från en gård på den skånska slätten. Trots att hela bygden engagerar sig i sökandet hittas han inte, och sorgen och ovissheten får hans familj att långsamt falla sönder.

Tjugo år senare leder hans storasyster Veronica ett gruppterapisamtal i Stockholm, då en ung man plötsligt återger minnen av ett försvinnande. Berättelsen är skrämmande välbekant, och Veronica tvingas återvända till Skåne för att söka efter sanningen. Vad hände egentligen den där sommaren för så längesedan? Sommaren som aldrig tog slut.

“Höstdåd” 
En augustikväll 1990 tältar fem barndomsvänner vid ett nedlagt stenbrott på en skånsk ås. De har tagit studenten och nu väntar det riktiga livet. Men när morgonen gryr flyter det en kropp i stenbrottets vatten. En tragisk olycka fastslår polisutredningen, men alla är inte övertygade.

I tjugosju år förblir händelsen ett sår i bygden. Och när den gamle polischefen ersätts av Anna Vesper, nyinflyttad mordutredare från Stockholm, börjar dunkla krafter sättas rörelse. Snart har Anna inget val. Hon måste öppna ärendet från hösten 1990. Hösten som få vill prata om men som ingen kan glömma.

“Vintereld” 
Lucianatten 1987 utbryter en våldsam brand i en skånsk stugby. En ung kvinna dör i lågorna, och i polisutredningen som följer ställs vänner mot varandra, förtroenden sviks och familjer splittras innan en ung mordbrännare till sist erkänner.

Trettio år senare får Laura Aulin ärva den nedgångna stugbyn av sin faster. För första gången sedan branden återvänder hon nu till trakten. Hennes närvaro rör upp känslorna, och när flera bränder anläggs blir stämningen än mer fientlig. Samtidigt börjar Laura ana att fastern kommit något på spåren före sin död, och hon tvingas ifrågasätta allt hon minns om den tragiska lucianatten. Om vinterelden som gav ärr som aldrig bleknat.

“Våroffer”
Valborgsnatten 1986 mördas en sextonårig flicka under ritualliknande former i skogen intill ett skånskt slott. Hennes styvbror döms för dådet, och kort därefter försvinner hela familjen spårlöst.
Våren 2019 flyttar läkaren Thea Lind in på slottet. Efter att ha gjort ett märkligt fynd i en uråldrig ek ökar hennes fascination för den gamla tragedin. I takt med att hon upptäcker likheter mellan flickans uppväxt och sitt eget såriga förflutna, blir hon alltmer övertygad om att sanningen om mordet aldrig kommit fram. Och att våren 1986 kanske krävt flera offer.
Anders de la Motte är mästare på att skildra miljöer så att man ser dem framför sig. I en del fall blir det så verkligt och man lever sig in så totalt att man nästan är med i handlingen och vill skrika “Gå inte in där!” eller “Akta!”. Det är spännande redan från första sidan och när man tror att man har lösningen, kommer en oväntad tvist. Läsaren får små pusselbitar, men den viktigaste kommer först i slutet, precis som det ska vara.
En mycket läsvärd och spännande serie. Nu väntar vi på nästa!
Text – Marlene Rindå Jikita, Bild – Pressmaterial