Sorgearbete – Ny utställning i Bonniers Konsthall

skriv ut
Om sorg är namnet på saknad, förlust och ledsamhet så är sorgearbete den ansträngning som finns i handhavandet av sorg. Utställningen på Bonniers Konsthall vill handla om just detta – arbetet som sorg kräver. Konstverken berör däremot inte sorgearbete i en teoretisk eller filosofisk mening. Verken som samlas här är skapade ur eller i ett sorgearbete.

Utställningen planerades långt innan covid-19 epidemin. Från början ville den beröra vår relation till porträtt och objekt som blir kvar från människor som lämnat oss, och hur efterlevande kan använda dessa som verktyg i sitt sorgearbete. Men frågan om sorg fick ny aktualitet när döden—med antal avlidna i tusental—blev en vardaglig företeelse och världen började följa kurvor av liv som tagit slut.

Konstnären Nadine Byrnes mamma gick bort strax innan hon påbörjade sin utbildning på Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Hennes konstnärskap blev märkt av förlusten och i tidiga arbeten använde hon sig av tyger hennes mamma lämnat efter sig. I Sorgearbete medverkar Byrne med nya verk bestående av video och rumsliga installationer. Startpunkten för videoverket var möten med en grupp konstnärer och kulturarbetare vars mammor gått bort, en grupp som hon själv satt samman. Tillsammans har de samtalat om hur sorg känns och hur man lever med den.

”Min egen erfarenhet av att förlora en förälder har gjort mig intresserad av sorg och förlust som en katalysator för konstnärligt skapande, och hur det permanenta tomrum som är sorg kan gestaltas.” säger Byrne.

När den uruguayanska konstnären Alejandro Cesarco fick veta att hans pappa hade obotlig lungcancer filmade han honom på hans läkarmottagning. Därefter projicerade Cesarco bilderna på väggarna i pappans arbetsrum och spelade in dem på nytt. Verket, Present Memory, består alltså av en projicering av en projektion och denna upprepning skapar ett visuellt eko och en bitterljuv känsla av en frånvarande närvaro. Med verket tar sig konstnären an den svåra uppgiften att förvandla sin pappa till ett minne medan han fortfarande är vid liv.

Lena Cronqvist skapade en serie målningar 2001, Vita Ark, där hon sörjer sin nyligen bortgångne man, författaren Göran Tunström. I verket Framkallning ser vi konstnären böjd över två framkallningsbad hållandes ett vitt ark i sina händer. I baden kan man skönja makens profil och hon tittar som hypnotiserad på siluetten. Som att framkallningen vore en besvärjelse som kunde ta honom tillbaka.

Jonas Dahlbergs verk Music Box kan beskrivas som ett sorgearbete. Verket är en närstudie av en speldosa som hittades i dödsboet efter hans bortgångna pappa och som funnits i släkten i flera generationer. Betraktaren får följa en kamera som verkar söka efter något inuti dosan och ibland kommer vi så nära objektet att det framträder som ett eget universum. Jonas Dahlbergs konstnärskap har fått stor uppmärksamhet globalt för ett annat verk som också har sin upprinnelse i sorg – minnesmonumentet på Utøya. Ett verk han arbetade med parallellt med Music Box.

Konstnären Felix Gonzalez-Torres skapade verket “Untitled” (Orpheus, Twice) samma år som han miste sin partner Ross i en aidsrelaterad sjukdom. Titeln anspelar på den grekiska mytologin där Orfeus förlorar sin kärlek Eurydike. Myten framställs ofta som en metafor för konstnärlig inspiration men också för att mista någon man älskar. Verket består av två speglar, inbäddade i väggen och placerade bredvid varandra. Speglarna står för separation, saknad och förlust. Då betraktaren bara kan se sig själv i en spegel i taget förblir den andra spegeln alltid oändligt otillgänglig.

När Berit Lindfeldt förlorade sin son blev arbetet i ateljén en tröst och en tillflykt. ”Där kunde sorgen få utlopp i de material som fanns till buds. Jag lät materialen passera fingrarna och det kom ut allt möjligt, konstruktiva byggen, klumpar.” Sorgearbetet har följt Lindfeldts konstnärskap och i utställningen möter vi ett urval av skulpturer som konstnären ser som betydelsefulla för den här tiden.

Efter att Jennifer Loebers mamma plötsligt gått bort gick hon igenom hennes ägodelar. Hon blev besatt av att behålla även de enklaste föremål, men istället för att skänka tröst gav de upphov till mer sorg och oro. För att ta sig ur det tillståndet började hon interagera med mammans saker vilket utmynnade i fotoserien Left Behind. I verket parar hon ihop fotografier på mamman med de ting som tillhört henne.

Den gemensamma nämnaren för konstnärerna i utställningen är att de har mist någon som de älskat och att de i sina verk har gett utlopp för sorgen. De porträtterar inte bara den avlidne och dennes ägodelar utan också personens frånvaro. Lena Cronqvist har sagt om målningarna gjorda efter förlusten av hennes livskamrat: ”Säkert har det hjälpt mig mycket att jag är konstnär när det gäller att hantera sorgen. Om inte annat så kan man ju smita ifrån den, in i arbetet. Lite så var det nog när jag satt där för mig själv, och målade och målade.”

I utställningen möter vi sorg och outhärdlig smärta, men också acceptans, överlevnad och kärlek. Det är privata ämnen som är svåra att samtala om och när orden inte räcker till kan konsten vara det språk vi behöver. Cronqvist säger: ”Å andra sidan har jag ju målat det. Så man behöver ju egentligen inte prata om det. Det finns ju där att titta på.”

Utställningen Sorgearbete visas 2 sep – 1 nov i Bonniers Konsthall

 

Text och bild – Pressmaterial