Storslagen, smärtsam och samtidigt sprudlande av liv. När Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar för första gången blir musikal på Göta Lejon är resultatet inget mindre än en fullträff. Fantastisk musik, lysande skådespelare och en smart scenografi lyfter en redan stark berättelse till något alldeles extra. Det här är en föreställning som får oss att skratta, älska och gråta – och som stannar kvar långt efter att den sista tonen klingat ut.
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️
När Torka aldrig tårar utan handskar kom som böcker och tv-serie 2012 berörde berättelsen ett helt land. Nu har Jonas Gardell tillsammans med Fredrik Kempe förvandlat historien till musikal och för första gången får Rasmus, Benjamin, Paul och deras vänner ta plats på musikalscenen.
Vi befinner oss i 1980-talets Stockholm. Rasmus har lämnat det lilla samhället i värmland för huvudstaden, där han äntligen kan börja leva det liv han längtat efter. Benjamin växer upp som Jehovas vittne och slits mellan familjen, tron och känslorna han inte längre kan förneka. När Rasmus och Benjamin möts uppstår den stora kärleken.
Runt dem finns vännerna och den färgstarke Paul, som samlar dem till en självvald familj. De skrattar, festar, älskar och erövrar livet. Men samtidigt börjar en ny och dödlig sjukdom sprida sig.
Rasmus och Benjamin berör på djupet
Valdemar Wahlbeck som Rasmus och Martin Stokke Mathiesen som Benjamin är helt fantastiska. Deras samspel känns naturligt och ömt och det är lätt att tro på kärleken mellan de båda. Wahlbeck fångar Rasmus längtan efter frihet och efter att äntligen få vara sig själv, medan Stokke Mathiesen på ett imponerande sätt gestaltar Benjamins inre konflikt mellan kärleken, familjen och tron.
De vågar dessutom vara sårbara på scenen och det gör att karaktärerna kommer väldigt nära. När berättelsen blir mörkare blir deras prestationer också allt starkare. Man vet vart historien är på väg, men ändå vill man så gärna att det den här gången ska sluta annorlunda. Deras fantastiska röster komplettera dessutom varandra så perfekt att det blir en extra dimension av upplevelsen.
Ola Salo är fullständigt oemotståndlig
Och så har vi Paul. Ola Salo kliver in i rollen med en självklarhet som gör det svårt att föreställa sig någon annan där. Han är härligt kaxig och karismatisk, extravagant och sylvass – men samtidigt varm, rolig och fullständigt älskvärd.
Det hade varit enkelt att göra Paul till föreställningens komiska färgklick, men Salo hittar betydligt fler nyanser. Bakom de snabba replikerna och den stora personligheten finns en människa som bryr sig djupt om sina vänner. Han blir navet i den självvalda familjen och bidrar med både några av kvällens största skratt och dess mest ömsinta ögonblick. När Ola Salo står på scenen dras blickarna automatiskt till honom. Han har publiken i sin hand.
Musiken och scenografin lyfter berättelsen ytterligare
En av våra farhågor var hur en så stark och allvarlig berättelse skulle fungera som musikal. Svaret är: alldeles fantastiskt. Fredrik Kempes nyskrivna musik är en av föreställningens allra största styrkor. Här finns stora, kraftfulla musikalnummer, men också stillsamma sånger som får berättelsen att komma ännu närmare. Den levande orkestern bidrar ytterligare till närvaron och ger sångerna den kraft och nerv som den här berättelsen förtjänar.
Även visuellt är föreställningen en fullträff. Magdalena Åbergs scenografi är både smart och imponerande uppbyggd. Scenen förändras snabbt och smidigt mellan olika miljöer utan att berättelsens tempo bryts. I ena stunden befinner vi oss mitt i Stockholms pulserande gayliv, i nästa i ett betydligt mer intimt rum. Scenografin skapar plats för både de stora ensemblenumren och de allra mest sårbara mötena mellan två människor.
Kostymerna är dessutom riktigt läckra. De fångar 1980-talet och dess färger och uttryck utan att kännas som maskerad. Tillsammans med ljussättning och scenografi skapas en värld som känns både levande och trovärdig.
Skrattet gör sorgen ännu starkare
Musikalen handlar dock inte enbart om sjukdom och död, tvärtom är den full av liv. Här finns vänskap, humor, sex, fester, drömmar och den där nästan berusande känslan av att vara ung och tro att livet ligger framför en. Det skrattas mycket under föreställningen – och det är viktigt. För när mörkret sedan kommer blir kontrasten desto brutalare.
Berättelsen påminner oss också om en tid som inte ligger särskilt långt tillbaka. Om unga män som blev sjuka och dog, men också om fördomarna, rädslan och tystnaden som omgav hiv och aids. Samtidigt vägrar föreställningen att låta dem som drabbades enbart bli offer. Här får de framför allt vara människor som levde, älskade, bråkade, skrattade och skapade sina egna familjer.
En musikal som inte lämnar någon oberörd
Att göra musikal av Torka aldrig tårar utan handskar var ett modigt projekt. Berättelsen är så älskad och förknippad med både böckerna och tv-serien att förväntningarna är enorma. Men man har lyckats.
Det finns egentligen ingenting vi vill förändra. Skådespelarna är suveräna, musiken fantastisk, scenografin genomtänkt och kostymerna en fröjd för ögat. Framför allt lyckas föreställningen bevara hjärtat i Jonas Gardells berättelse. Vi skrattar. Vi förälskar oss i karaktärerna. Och ja – tårarna kommer.
Det här är musikal när den är som allra bäst: när sång, skådespeleri och berättelse smälter samman och får oss att känna på riktigt. Det handlar om en av de mörkaste perioderna i modern svensk hbtq-historia, men lämnar oss märkligt nog också med en stark känsla av liv.
Vi har inget negativ att lyfta fram eller peka på. Det blir högsta betyg. Utan tvekan.
Text – Marlene & Martin Jikita, Bild – Peter Knutsson
