Sexigt, sylvasst och fullständigt oemotståndligt. När Chicago intar Oscarsteatern i Stockholm gör den det med en sådan självklar elegans, energi och spelglädje att det är svårt att värja sig. Emma Kumlien (ersättare för Ellen Lindblad) och Hanna Lindblad von Spreti briljerar som rivalerna Roxie Hart och Velma Kelly. Medan Peter Jöback är som klippt och skuren för rollen som den slipade advokaten Billy Flynn.
Betyg: ⭐️⭐️⭐️⭐️
Handlingen förflyttar oss till det jazziga Chicago på 1920-talet. Roxie Hart drömmer om ett liv i rampljuset, men hamnar istället bakom galler efter att ha mördat sin älskare. Där möter hon vaudevillestjärnan Velma Kelly, som också sitter fängslad för mord. Snart är de båda indragna i en kamp om något som nästan verkar viktigare än friheten, nämligen pressens och publikens uppmärksamhet.
Till sin hjälp har de den karismatiske advokaten Billy Flynn, en man som vet att en bra historia många gånger är mer värdefull än sanningen. Mord blir underhållning, rättegångar blir show och berömmelse kan förvandla en brottsling till stjärna över en natt.
Det är svart, cyniskt och vansinnigt roligt. Och trots att musikalen hade urpremiär på Broadway redan 1975 känns satiren över medier, kändisskap och jakten på uppmärksamhet nästan kusligt aktuell i vår tid av sociala medier och ständig jakt på nästa rubrik.
Roxie och Velma äger scenen
Emma Kumlien gör en fantastisk Roxie Hart. Hon lyckas fånga både den naiva, nästan flickaktiga sidan och den betydligt mer beräknande kvinnan som snabbt inser hur hon kan använda uppmärksamheten till sin fördel. Hon sjunger, dansar och agerar med en självklarhet som gör det svårt att slita blicken från henne.
Hanna Lindblad von Spreti är samtidigt magnifik som Velma Kelly. Hon har en härlig attityd och en scenisk närvaro som fyller hela Oscarsteatern. När de två möts uppstår precis den rivalitet som berättelsen behöver, men också en musikalisk kemi som gör deras gemensamma nummer till några av kvällens höjdpunkter.
Cell Block Tango är ett av musikalvärldens mest ikoniska nummer som här blir en riktig showstopper. Kraften, koreografin och precisionen är imponerande och visar vilken oerhörd nivå hela ensemblen håller.
Peter Jöback charmar – Ola Forssmed berör – Laila Adele styr
I rollen som Billy Flynn får Peter Jöback plocka fram en halare, mer självgod och humoristisk sida än vi kanske är vana att se. Billy vet exakt hur människor och medier ska manipuleras och Jöback spelar honom med både elegans och glimten i ögat. Det finns något härligt överdrivet över karaktären, samtidigt som Jöback aldrig tar rollen för långt.
Mitt bland alla stora shownummer finns också plats för det lågmälda. Ola Forssmed gör en fin och berörande tolkning av Roxies godtrogne make Amos Hart. Hans Mister Cellofan blir en välbehövlig kontrast till allt glitter och all cynism. Kanske föreställningens mest mänskliga ögonblick.
Laila Adèle gör en härligt självsäker Mama Morton och kliver in på scenen med en pondus som omedelbart märks. Mama är kvinnan som styr fängelset efter sina egna regler och som gärna hjälper de intagna, så länge tjänsterna återgäldas. Adèle fångar blandningen av värme, makt och beräknande slughet med stor humor. Men framför allt är det rösten som imponerar. I When You’re Good to Mama får hon verkligen visa vilken kraftfull sångerska hon är.
Vi vill även nämna Jesper Blomberg som den karismatiske reportern Mary Sunshine. Han har kanske just nu den största rösten på svenska musikalscener. Imponerande!
Visuellt och musikaliskt
Edward af Silléns regi är som alltid elegant, rapp och fylld av humor. Ljussättningen, kostymerna, musiken och koreografin arbetar tillsammans och drar hela tiden åt samma håll. Det är kontrollerat och explosivt på en och samma gång. När orkestern drar igång de välbekanta jazztonerna är det svårt att inte ryckas med. Här finns rytmen, sensualiteten och den där speciella dekadenta känslan som Chicago måste ha. Allt är snyggt. Väldigt snyggt.
Oscarsteaterns Chicago är en musikalisk vitamininjektion och samtidigt en sylvass satir. Den är rolig, sexig, elegant och stundtals fullständigt bländande. Emma Kumlien och Hanna Lindblad von Spreti är ett formidabelt radarpar. Peter Jöback glänser och runt dem alla finns en ensemble som levererar på en imponerande hög nivå.
Det här är en sådan föreställning där man sitter kvar när sista tonen klingat ut och bara önskar att det fanns ett nummer till. Kort sagt: mord har sällan varit så här underhållande.
Text – Marlene & Martin Jikita, Bild – Mats Bäcker
