Ted – För Kärlekens Skull
Att göra en film om en av Sveriges mest älskade artister liv är modigt. Filmen Ted – För Kärlekens Skull är just en film, ingen dokumentär – det är viktigt att tänka på när man ser den. Det handlar om Ted Gärdestads liv, och de som kände honom betonar att det är en film och att man plockat upp de viktigaste händelserna och försökt visa en liten del av en mycket komplex person.
Ted – För Kärlekens Skull handlar om Ted Gärdestads dramatiska, kontrastrika och alltför korta liv.
Hans makalösa genombrott saknar motstycke i svensk pophistoria. I början av 70-talet greps Sverige av total Ted-feber och hela landet fascinerades av hans glädje, energi, talang och fantastiska låtar. Över en natt blev han Sveriges första riktiga tonårsidol.
Men det handlar också om hans orubbliga relation till brodern Kenneth, till musiken och till livet. Teds livsöde kom att beröra en hel nation. Hans musik har på många sätt definierat svensk pop, med genialiska texter av brodern Kenneth, fyllda med liv, kärlek, smärta och hopp. Alla kunde relatera till och känna igen sig i texterna som lever kvar än i dag – 20 år efter Teds död.
Adam Pålsson är en näst intill porträttlik kopia av Ted Gärdestad och han sjunger även alla sånger själv i filmen. Vi får se honom som konkurrent, men även vän till Björn Borg, då han hade en lovande tenniskarriär på 70-talet. En karriär som hans pappa hoppades mycket på. Den intensiva relationen och äktenskapet med Lotta Ramel, briljant spelad av Happy Jankell. Lotta Ramel gastaltar dessutom sin egen mamma.
Samtidigt som det är en ljus film som visar mycket glädje så tränger sig mörkret på allt tydligare vart efter filmen fortskrider. Demonerna växer sig starkare, Ted förstör både för sig själv och andra, ingen förstår hur sjuk han är. På 80-talet går han med i Bhagwan-sekten, klär sig i vinrött och tar namnet Swami Sangit Upasani. När han återvänder till Sverige är han mycket sjuk och får äntligen vård, men som vi alla vet så räckte det inte till. Den 22 juni 1997 avslutar han sitt liv.
Det är en otroligt vacker film med fina bilder och en varm känsla rakt igenom. Även när han sviker sina närmaste kan man känna sympati för honom. Idag vet vi att han var sjuk, men de som var runt honom då, såg det förmodligen inte alls på samma sätt. Adam Pålsson är suverän! Precis som Peter Viitanen och Happy Jankell. Hanna Ahlström ska även ha en eloge för hennes starka bild av Ann Zacharias.
Filmen har premiär 3 januari och är otroligt sevärd, musiken får tiden att gå snabbt, trots att det är 120 minuter i biomörkret.
Text – Marlene Rindå Jikita, Bild – Nordisk Film
