ART – skratt, gråt och käftsmällar om vänskap
“ART” handlar om Sebastian, Ivan och Markus som är vänner sedan 15 år tillbaka.En gång i månaden träffas de för att äta middag och umgås. Sebastian (Per Andersson) är läkare och skild sedan en tid tillbaka och har utvecklat ett starkt intresse för konst. Så pass att han köper en målning, en helt vit tavla, för 650 000 kronor. Han älskar sin tavla som vännen Markus (Johan Rheborg) bedömer som skit. Detta sårar honom förstås och då försöker den tredje vännen Ivan (Henrik Schyffert) att medla och där öppnas dörrar till känslor som behöver luftas men som kanske borde stannat inom dem. Ivan ska dessutom gifta sig och allt är väldigt komplicerat när det gäller svärmödrar, mödrars och brudens viljor. Han är nära att bryta ihop och står för föreställningens längsta och mest minnesvärda monolog.
I ursprungsversionen äger handlingen rum i Paris, i Edward af Silléns briljanta översättning har man flyttat handlingen till Stockholm och moderniserat den en hel del. Rollistan är intressant och vet man inget om ART´s handling så räknar man nog iskallt med en humoristisk förställning med många skratt. Det är roligt, men skratten sätter sig ofta i halsen och som af Sillén själv säger så är det en tragisk komedi där många känslor dras upp till ytan. Ofta skrattar vi när en situation är obekväm och precis så är det här. Man skrattar, får lite ont i magen och gråter en skvätt.
ART är riktigt bra! Det både berör och upprör. Det börjar med en vit tavla, men handlar egentligen inte alls om den. När förställningen är slut är den långt ifrån över. Tankarna snurrar runt och man vet inte riktigt vad man ska tycka. Skådespelarna är suveräna! Scenen är enkel men effektfull och manuset är perfekt för att skapa egna tankar och reflektioner både på plats i salongen och i efterhand. Vad är vänskap? Hur hanterar vi våra vänner och hur vill vi själva bli bemötta av våra vänner? Ska man verkligen säga allt och vara helt ärlig eller är det kanske bättre att hålla in med en del? Vill vi veta allt?
En fråga som dyker upp under föreställningen är “Varför träffas vi egentligen?”. Detta och mycket annat är saker man funderar över när man lämnar Rival och tankarna fortsätter snurra långt efteråt.
ART är 90 minuter utan paus och spelas på Rival under våren.
Text – Marlene Rindå Jikita, Martin Jikita, Bild – Pressmaterial
