Kvinnan i svart sätter skräck i publiken!

skriv ut
Vi blev rekommenderade att ta skor som var enkla att ta av, så vi skulle kunna dra upp fötterna i sätet. Så läskigt sa vissa att Kvinnan i Svart skulle vara. Så det var med viss tveksamhet vi satte oss i salongen på Scalateatern, och drog av oss skorna.

Kvinnan i svart är en skräckroman skriven av Susan Hill. Boken utgavs för första gången i oktober 1983, men översattes till svenska först 2013. Den har gått för fulla hus på Broadway i New York och West End i London i 30 år och hittills gett 7 miljoner besökare kalla kårar. Nu är det Sverige och Stockholms tur att möta Kvinnan i svart och frågan är väl om den är så läskig som den påstås?

Claes Månsson spelar 7 olika karaktärer men var från början lite skeptisk, han är ingen skräckentusiasm och var tveksam till hur det skulle fungerar. Men så fick han själv se och uppleva föreställningen i London och med hjärtat i halsgropen var han övertygad.

Kvinnan i Svart handlar om den unge advokaten Arvid Johansson som reser från Stockholm till en avlägsen by i Västerbotten för att medverka vid Viola Hedenborgs begravning och ta hand om dödsboet efter henne. Byn visar sig ruva på hemligheter och snart befinner sig Arvid på en skräckfylld jakt där allt kretsar kring en skrämmande gestalt – kvinnan i svart.

Ljudeffekterna är fantastiska och den som tycker om att bli skrämd kommer bli väldigt nöjd! Första akten är kanske mer rolig än läskig, men i andra akten hoppar publiken högt flera gånger. Att göra en föreställning med bara två skådespelare är svårt, men här har man lyckats. Claes Månsson och Rikard Ulvshammar är en oväntad kombination, men fantastiskt bra tillsammans. Claes Månsson är strålande, Rikard Ulvshammar är fantastisk och ljuddesignern Andreas Grill är briljant! Det är ljudeffekterna som gör berättelsen komplett!

Frågan är nu om den var så läskig som den påstås och om fötterna behövde dras upp… det får ni avgöra själva…

 

Kvinnan i Svart är 2 timmar inkl paus och visas på Scalateatern.

 

 

Text – Marlene Rindå Jikita & Martin Jikita, Bild – Camilla Käller