Nyfiken På… Cecilia Ljung
Vi träffas en härligt solig dag i lägenheten vid Gullmarsplan. Utsikten över Globen och halva Stockholm är helt fantastisk! Cecilia är behagligt mjuk och välkomnande, hon är precis lika vänlig som hon ser ut. Jag blir bjuden på grönt te och vattenmelon på balkongen och vi påbörjar ett samtal som aldrig vill ta slut.
Vem är Cecilia Ljung?
-Haha, med tre snabba ord! Hur ska jag berätta det…? Jag är ganska glad. Människor uppfattar mig nog som glad. Jag tänker ganska mycket, men visar det kanske inte så mycket. Jag är nog positiv för det mesta och försöker se saker från flera håll.
-Länge så var jag bara skådespelare, det var min identitet, det var det enda jag ville. Jag har aldrig haft någon hobby, jag har jobbat och varit skådespelare. När jag senare inte fick det blev jag ingenting. Fick jag inte vara skådespelare så hade jag ingenting, då hade jag ingen identitet.
Ylva Cecilia Larsdotter Ljung – berätta om namnet Larsdotter.
-Min pappa hette Lars och mina föräldrar hade någon ide om att jag skulle kunna ha det som efternamn om jag ville. Det var aldrig tänk att jag skulle heta det som förnamn, men jag är ju döpt till det. Jag hette Ylva i början, men mina föräldrar tyckte Cecilia lät bättre.
Att hon inte tog makens namn Borrfors när de gifte sig för några år sedan, är så enkelt som att de gifte sig sent i livet och Ljung sedan länge är hennes varumärke.
Vi tar det från början:
Cecilias föräldrar träffades redan som 11-åringar när de gick på läroverket tillsammans, men de blev inte ett par förrän långt senare. Mamma kom från Härnösand och pappa från Holmsund, men flyttade till Uddevalla där Cecilia är född, för att senare flytta vidare till Finspång.
-Mamma var hemmafru när jag växte upp och pappa gick på Chalmers och blev civilingenjör. De var bara 19 år när jag föddes och tre år senare kom det tvillingar. Mamma utbildade sig till socionom och jobbade med det ett tag och sen även som terapeut.
Varför blev det just teater?
-Vet inte varför, ingen har haft sådana drömmar. Min farfar var väldigt teaterintresserad, men han var rektor. Sen påstods det att han var duktig på fiol och det var även pappa. Så det har funnits en musikalisk ådra men ingen dramatisk. Jag sa till min syster ”jag ska bli skådespelare” och hon svarade ”va, det ska jag med!”. Vi hade inte ens pratat om det innan.
Systern är också skådespelare, de utbildade sig omlott. Hon har dock slutat med teater och jobbar med leksaker idag. Brorsan har inget alls med teater att göra utan arbetar med teknik.
Första teaterminnet är från Norrköpings länsteater som hon besökte några gånger som liten, men de var inga särskilt bra upplevelser. Däremot gillade Cecilia Radioteatern och följde tidigt sommarlovsföljetången som var otrolig spännande. –Jag tyckte mycket om att klä ut mig och att tänka och leva ett liv som kunde vara annorlunda mot mitt eget och att sätta mig in i känslor och situationer som jag själv aldrig skulle få leva i mitt eget liv.
Det var skådespelare på teater hon skulle bli och utbildades för, tv råkade det bara bli. Att stå framför en kamera var inget man lärde sig då på scenskolan, det fick hon lära sig under vägens gång.
– Jag tänkte nog inte tv förrän jag började med tv. Jag gick på teaterhögskolan och då tänker man teater. Vi utbildades för att stå på scen och veta hur man skulle bete sig på en scen.
Efter teaterhögskolan sökte Cecilia jobb på Boulevardteatern och fick det. Hon sökte inte några jobb eller roller efter det, allt kom bara till henne i ett stadigt flöde. När en produktion var över så ringde telefonen med nästa erbjudande. Hon väntade aldrig på genombrottet, allt flöt bara på. Hon flyttade från Stockholm, till Malmö och senare Göteborg där hon köpte lägenhet och tänkte bo. Där skulle hon leva sitt liv.
Tanken var att stanna på Göteborgs Stadsteater, men så fick hon inte vara kvar. Efter två år kom det dystra och mycket oväntade beskedet och när hon precis fått veta det ropar någon att hon har telefon. ”Cecilia Ljung kontakta växeln”. ”Hej, det här är Krister Henriksson”. Krister Henriksson var i Göteborg och ville träffa henne omgående. Han var på turné och skulle göra en pjäs på Stockholm Stadsteater. – Så kom jag dit, fick jobb och stannade där i flera år.
Efter 7 år på scen kom genombrottet som Cecilia egentligen aldrig väntat på. Som Klara-Fina i Kejsaren av Portugallien gjorde hon braksuccé! Ett par år senare kom Rederiet och snart kände alla till Cecilia Ljung. Hon bestämde redan innan att Rederiet skulle få ett år av hennes liv och så blev det. Hon lärde sig mycket och hade roligt men beslutet att bara stanna ett år känns fortfarande helt rätt.
Vilket är roligast; film, tv eller teater?
-Det mesta är kul! Det var jättekul att göra ”Pelle Svanslös” för det var en mysig miljö. ”Kejsaren” var fantastisk. ”En ängels tålamod” var jätteroligt med roligt gäng. ”Höök” var kul för att det var en kvinna i min egen ålder som dessutom hade makt.
-Det är jätteroligt att filma, men teater är något annat. Det är något som händer här och nu, mellan mig och publiken. Att få möjlighet att fördjupa sig och göra scenerna bättre och bättre. Det bästa är att få göra bägge, men det är två olika saker. Får jag bara välja en sak så väljer jag film.
Vad hade du gjort om du inte blivit skådespelare?
-Jag hade kunna jobba som journalist eller psykiater, det var alternativen. Jag tänkte bli journalist, det var spännande tills jag såg hur journalister betedde sig. Jag ville inte kasta mig över folk. Sen ville jag bli psykiater tills syokonsulenten sa att jag hade för dåliga betyg. Så dumt, det hade jag väl kunnat fixa om jag velat.
Cecilia tycker om växlingen mellan mycket jobb och lite mindre jobb, att gå till jobbet på kvällarna och få hela dagarna lediga. Åren mellan 40 och 60 är svåra för kvinnliga skådespelare, något hon blivit smärtsamt medveten om. Telefonen ringer inte längre, jobben dyker inte bara upp. -Jag är dålig på att vara arbetslös. Jag hinner ingenting! När jag jobbar mycket hinner jag allt. Är jag ledig hinner jag ingenting. Dagen bara rinner iväg.
Hon tycker om rutiner och startar gärna dagen med en promenad, ensam eller med maken Jocke som sällskap. Som arbetslös längtar hon efter att få jobba, att pensionen ligger 7 år bort känns väldigt avlägset. Det är som sagt lättare att få roller som äldre när man är kvinnlig skådespelare, så i bästa fall dyker det upp några spännande roller att sätta tänderna i inom kort.
Hon har egentligen inga förebilder inom teatern, däremot finns det två äldre damer, ett syskonpar, som hon beundrar och träffar så ofta det går. –Tjejerna, som vi kallar dem, är 92 och 81 år unga. De är oerhört vidsynta, tänkande, förstående, intresserade och alldeles fantastiska människor.
När trivs Cecilia allra bäst?
-Jag äskar landet! Skärgården och vatten tycker jag väldigt mycket om. Jag älskar att bada! Jag badar så fort det finns vatten.
Det hon kallar landet är en ö i Stockholms Skärgård. Från början var det Jockes föräldrar som byggde där på 50-talet, sen köpte de flera tomter så alla syskon fick sin egen del.
-Vi älskar att vara här. Vi kopplar av totalt. Sommartid lagar vi all mat i murrikkan i uteköket, vintertid kurar vi framför brasan. Terrassen under tak är läskyddad, den använder vi året runt, julaftonsdrinken intas alltid där.
Finns det några livsavgörande händelser i ditt liv?
-Jag åkte till Indien när jag var 18, med Rosa Bussarna fast då var det en blå, en gul och en röd buss. Det betydde mycket att komma ut och se något annat än Finspång.
Scenskolan har självklart också haft en betydande roll i hennes liv och att sent omsider träffa Jocke, bli bonusmamma och gifta sig. -Jag var ju van att leva ensam eftersom vi träffades sent, så det var en rejäl omställning.
Mötet med mannen med stort M var inte självklar. Första gången hon såg Jocke var på landet, då satt han på en moppe och var allt annat än munter och intagande. Efter ett tag blev hon hembjuden till en väninna och där var även Jocke. Han var inte så butter som han hade verkat och snart var de ett par och än idag, 14 år senare, är de lika förälskade som när de träffades.
Vad som händer i framtiden har hon ingen aning om, att bli pensionär känns som sagt väldigt avlägset. Hon hoppas att livet ser ut ungefär som nu, att de fortfarande kan pendla mellan livet i stan och skärgården. Att de är friska, kan resa och har det bra. Att livet pågår, som hon själv vill kalla det.
Kanske dyker den där drömrollen upp, som Martha i Wirginia Wolf. Men det spelar inte så stor roll vilken roll det blir – bara det blir en. För Cecilia vill jobba! Jag är rätt säker på att den perfekta rollen trillar ner precis när som helst och att vi återigen ser henne stråla genom tv-rutan eller på en scen någonstans i Sverige. Det är dax!
Text och bild – Marlene Rindå Jikita
